Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

La Fille mal gardée i Hamburg

2005-01-14

Fakta:

Namn: La Fille mal gardée
Koreografi: SirFrederick Ashton
Plats: Hamburg
» http://www.hamburgbaballett.de

Historien om den illa vaktade flickan blir till en märklig saga från
1700-talet när den ses genom högt sofistikerade engelska glasögon. Sir
Frederick Ashton skapade baletten 1960, vilket betyder att den kommer från
en annan och oskyldigare tid i den sceniska danskonstens historia, en tid då
balettens universum sprudlade av elegant och lekande självtillräcklighet,
långt från allt vardagligt.
Man hade just nåtts av amerikanska antydningar
om att det pågick gatustrider och knivslagsmål bland gängen i New York (West
Side Story, 1957) och i Sverige hade Antony Tudor visat tidens konflikter i
sin balettrepertoar, men för övrigt var det skönhet som dominerade
scenkonsten. Eller den rena oskulden, som hos Bournonville på Det Kongelige
Teater i Köpenhamn.
Sir Frederick Ashtons La Fille mal gardée en är härlig pastisch över en
balett som hade premiär två veckor före den franska revolutionen i Paris. Vi
är ute på landet, men på det bondeland där Marie Antoinette var en herdinna
och gick runt i sin lilla by med små kära får och lamm omkring sig. De
franska målare som har drömt fram denna rustika värld heter Boucher och
Fragonard, en värld där flickorna är vackra och aptitliga med kulör av
jordgubbar och grädde och där det varken finns flugor eller doft av kreatur.
Ashton, som själv härstammar från landsbygden, har aldrig vågat sätta sin
nostalgi på prov genom att bosätta sig där en längre tid, har snarare drömt
om 1900-talet. Han lägger ett allvarligt stråk i sin balett, när han låter
sig inspireras av Beethovens Pastoralsymfoni, men hela hans La Fille mal
gardée, ska vara lätt som en såpbubbla, men med en utsökt stilkänsla.
Det är som bekant för varje teaterbesökare, det lätta som är det allra
svåraste. Det är inte så svårt att sätta upp Romeo och Julia, man kan få en
sten att gråta när man visar upp två unga älskande som dör i skönhet. Men
att visa upp ett ungt bondepar som aldrig har satt sin fot utanför de
pudrade perukernas salonger handlar om att upprätthåla illusionen av
naivitet och oskuld, och då ska det till mycket stor konst.
Hamburgbalettens konstnärliga ledare John Neumeier har gjort försöket att
iscensätta den lantliga idyllen i en version som hade premiär den 12
december.
Instuderingen var gjord av Alexander Grant, en verklig old-timer, som Ashton
lärde känna 1946, och som medverkade i hans balett Parad. Problemet är dock
att Hamburgbaletten är en ensemble som inte lämpar sig så bra för det
oskyldiga: John Neumeiers egna baletter är tungsinta och litterära, och hans
styrka ligger i den komplicerade psykologien – eller i återberättelser av
historier som exempelvis just Romeo och Julia.
Huvudrollerna i La Fille mal gardée är de två unga förälskade: bondflickan
Lisa (Silvia Azzoni) och bondpojken Colas (Alexandre Riabko), som dansade
förträffligt, men inte särskilt övertygande som de gulliga dansande
porslinsfigurinerna. Hon är mager och intensiv, han är lite ytlig och
utstrålar bravur, vilket inte räcker för att få till det lekfulla spelet och
den onaturliga naturen att fungera. Det obligatoriska balettsmilet var på
plats, men blickarna var tomma och det fanns inga erotiska gnistor dem
emellan. Som dansk kan man inte låta bli att tänka på att det skulle vara
drömroller för Den Kongelige Ballets Gudrun Bojesen och Thomas Lund, som har
just den slags begåvning och sceniska oskuld som behövs i den romantiska
repertoaren, när det är frågan om romantik i Ashtons tappning.
Showstopper i La Fille mal gardée är travestirollen, bondflickan Lisas
stränga men ännu erotiskt lockande moder, Änkefru Simone. Hon dansas i
Hamburg av Kevin Haigen, men heller inte heller här var rolltolkningen
tillräckligt charmerande, och det var verkligen konstiga träskor som han bar
i balettens mest kända nummer: Mor Simones träskodans, där träskorna här
verkar vara ett ett slags konstigt platsmaterial.
Egentligen kan man rent
tekniskt sett inte alls kritisera föreställningen, men den blev varken till
den lilla människans Pastoralsymfoni, som Sir Frédérick Ashton kallade den,
eller en fantasi över målaren Constables lantliga idyller.
Hamburg är en
mycket intelligent stad, men den är inte särskilt naiv. Det gör inte saken
bättre att premiärpubliken bestod av de allra rikaste i staden, för de är
dels ganska blasé dels borde de se föreställningen i sällskap med sina
barnbarn, men några sådana syns inte till när de allra dyraste märkeskläder
från Milano och Paris är på promenad med sina ägare.
Staden Hamburg lämpar
sig så mycket bättre för det råa drama, som visades upp i en fantastisk och
intensiv version av Wedekinds Lulu på Thalia-Theater i regi av Michael
Thalheimer, med en otroligt framstående skådespelerska i huvudrollen. Hon
heter Frizi Haberlandt och har en utstrålning liknandes en ung Stina Ekblad.
Det är teater för nutiden och framtiden.

Charlotte Christensen

Fler Föreställningar

Annonser