Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Laddat och mättat

2004-12-07

Fakta:

Namn: Volt
Koreografi: Björn Eliasson
Musik: Lars Åkerlund
Ensemble: scenografi Johanna Ekström
Plats: Moderna Dansteatern, Stockholm
» http://www.modt.a.se

Nej, inte ett ljud hördes. Efter att Volts dansare tackat och gått ut satt
varenda en i publiken kvar på sin plats.
Helt tyst i säkert fem minuter.
De
elektriska laddningarna låg fortfarande kvar i luften.
Dansarnas blickar
spände fortfarande emot oss i minnet så där dödsallvarligt som de gjort
under hela föreställningen.
Och svetten från deras grymt tränade kroppar låg
fortfarande i små pölar på golvet och pulserade.
Volt är ett otroligt
välgjort verk och det är inte konstigt att publiken fick svårt att andas.

Volt handlar om en vetenskapskvinna och hennes tre forskare. Ute i ödemarken
har de fyra ett gemensamt uppdrag.
Koreografen Björn Eliasson ser dansen som ett språk.
Kanske går det också, om man anstränger sig, att tolka de tre svettiga
kropparnas totalkontrollerade rörelser som svar på språkets stopp,
fraseringar och pauser.
Men egentligen spelar det inte så stor roll vad Volt
handlar om. Om man ens förstår det. (Som bekant så brukar det ju inte vara
jätte enkelt, om ens relevant, att kunna säga vad modern dans handlar om.)
Som konst ska göra så är Volt ett verk som talar helt för sig själv. Tre
konstnärer har skrivit under verket och det märks att de har samarbetat
tätt.
Johanna Ekströms scenografi är dödligt mättad och ur högtalarna
blixtrar Lars Åkerlunds knastermusik. Och inte till det, utan i det,
förkroppsligas Björn Eliassons koreografi. Volt smakar lika bra som en
belgisk choklad pralin. Det är en bitterljuv smak. Den stänger in publiken i
elektricitetens laddningar och dödens vakuum. Dessutom är den ännu ett bevis på
konstens autonoma förmåga. (Konst för konstens skull!)
Samtidigt står
Moderna Dansteaterns fönster vidöppna mot Stockholms östra sida. Sjukt
vackert.

Med risk att låta pretentiös och som en nördig romantiker, så måste jag säga
att det faktiskt är underbart med dem som verkar kunna dö för sin konst.
Volts tre män som dansar större delen av verket vandrar in på scenen, just
så, som i föreställningen om att alla dansare gör: Ankfötterna i utåtriktade
bestämda steg och med bröstkorgarna lätt utspända. Men det gör inget att de
ibland ser ut som om de skulle vilja ha en hel soloföreställning var, och
därför gör att dansen uppkäftigt sticker ut från verket, snarare än blir en
del utav det. De är en fullkomlig njutning att se på.
Under ledning av
dansveteranen Anja Birnbaum, som i beige motorcykeldräkt kontrollerar sina
forskare med makt och auktoritet, blir de till gråa, svettiga partiklar som
försöker behålla volten och elektriciteten i luften. Och det funkar. Hon dör
och de överlever.

Josefine Wikström

Fler Föreställningar

Annonser