Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

I kärlekens namn

2004-12-07

Fakta:

Namn: 777- A Love Story
Koreografi: Nigel Charnocks
Ensemble: Helsingfors Stadsteaters danstrupp
Plats: Helsingfors Stadsteater
» http://www.hkt.fi/tanssiryhma

Nigel Charnocks nya verk för Helsingfors Stadsteaters danstrupp går under
namnet 777- A Love Story. Liksom namnet antyder är motivet kärlek, eller
åtminstone det som vi låter gå under den benämningen.
Koreografin är
ironisk studie i behovet att spegla sig själv i någon annans ögon, att
handlöst kasta sig in i en jargong av banala fraser, att ge sig och att
falla ”to fall in love”.
En av de roligaste scenerna är den där några av
dansarna envisas med att falla till marken trots de andras eller partnerns
försök att fånga upp dem i fallet. Eller den scen där dansarna stammande i
kör och vända mot publiken bekänner sin kärlek:
”Hello!Excuse me.. I know
this is embarrasing…but I think… I am falling… in love with you.”
Charnock undersöker i själva verket många olika former av kärlek –
allt från strandande parrelationer till moderskärlek (i en hänvisning till
Gallen-Kallelas berömda målning Lemminkäinens moder).
Allt genomsyras av
samma ironiska grundton, det känslomässiga slår över och blir till
humoristisk grotesk.
I fokus står egentligen en mera sällan tangerad form
av kärlek; den mellan scen och salong. Hur skall man visa sig på scen för
att bli älskad av sin publik? När urartar publikvänlighet i ren och skär
inställsamhet och i vilket förhållande står dansarens narcissism till
arbetet på scen?
Här applåderar dansarna stundom sina egna och de
andras avsiktligt menlösa krumelurer på scenen. Med andra ord visar
Charnock också på riskerna i en stark gruppanda: hur denna kan förvandlas
till inbördes beundran med destruktiva konsekvenser vad beträffar
produktionens konstnärliga värde.
I början finns en sekvens där dansarna med lobotomerat leende
ansikten och blickarna stint riktade mot publiken driver den tysta
överenskommelsen mellan scen och läktare (”vi visar- ni tittar”) till sin
spets.
De ler så frenetiskt och ihåligt att vi sakta inser att de är våra
marionetter; vi har betalat dem för att ge oss en upplevelse, och de lyder.
Sedan kliver de upp i publiken, kråmar sig för och pratar med publiken,
diskuterar biljettpriser och funderar om de erbjudit tillräckligt med dans
för valutan.
Det blir en grotesk bild inte bara av dansaren-narcissisten
som går helt på rutin, utan också av publiken som stolt och i konstens namn
köper en produkt som möjligen gjorts med tanke på åskådarens plånbok, inte
hans eller hennes hjärna.
Också ytligheten är ett genomgående tema: Kärleken inte som omtanke
utan som ett narcissistiskt behov av bekräftelse, kanske att förväxla med
något annat, som ett behov av att synas utåt.
Charnocks syfte är möjligen
att visa att vi ofta låter en hel rad andra känslor och behov gå under
beteckningen kärlek enbart av narcissistiska bekvämlighetsskäl.
Det rör sig
ofta om något annat: om viljan att hämningslöst smälta in i en given form
(den romantiska kärlekshistorien återberättad med oss själva som
huvudpersoner, eller de olika stereotypiserade rollerna i såväl
heterosexuell som homosexuell kärlek), viljan att underordna sig andras
beundrande blickar eller att smälta samman i ett kollektiv av inbördes
beundran. Eller att låta institutionerna diktera för oss vad som är konst,
för att det är enklare så; att få spela rollen av den passiva beundraren i
publiken.
Charnock visar alltså på kärleken också som en form av
regression, som en evigt upprepad berättelse som vi desperat söker
tillfälle att skriva in oss själva i.
Men trots att föreställningen får mig att skratta riskerar den som
jag ser det ändå själv att falla offer för det som den parodierar. Den
visar på ytligheten som ett ständigt hot i våra liv men förmår den själv
skapa annat än yta? Eller pekar den bara åter en gång på ett problem som så
gott som dagligen utpekas för oss? Blir det som massmedierna där man så
ofta stöter på ytlig kritik av mediernas ytlighet?
Börjar
detta ”avslöjande” inte redan bli en smula uttjatat? Provokationen har
länge sett ut just såhär. Den överdrivet publiktillvända konstnären som en
sorts modern clown i händerna på marknadskrafterna.
Till koreografins
försvar måste man ändå säga att den saknar moraliserande patos: här
begråter clownen inte sitt eget öde bakom masken, det är för bekvämt för
honom/henne själv att spela med. Kapitalismens största problem är att den
är så förbannat bekväm för de allra flesta. På något plan. Men skräller
inte även detta påstående en smula tomt, i sig självt redan en upprepning
som inte hjälper oss någonvart. Som en uppgiven gäspning och ett halvdant
försök att resa sig ur en skön fåtölj?
777-A Love Story är trots sin energi, sitt skratt och sin positiva
galenskap på djupet en mycket svart bild av både kärleken och konstens
villkor; här förekommer inte en enda sensuell beröring, inte en enda utväg
ur narcissismens ekorrhjul. Och varför skulle konsten behöva erbjuda oss
tröst?
Charnock visar att den plats där många av oss söker lyckan
egentligen är ett hjändött ”tillsammans” där vi i varandras ögon ser endast
speglingen av oss själva. Han säger inte att kärleken inte finns. Men han
säger att vi säljer oss alltför enkelt i dess namn.

Stella Parland

Fler Föreställningar

Annonser