Kroppen känner inga gränser

Det grekiska ordet ”ataxi”betyder oordning. I sin senaste koreografi
undersöker en av den brittiska samtidsdansen förnyare, Wayne McGregor, hur
man kan få en extremt vältränad kropp att fungera
medvetet dåligt. I AtaXia får han sina skickliga dansare att tappa
balansen, falla till golvet, och
utföra rörelser otympligt och med bristfällig koordination. Föreställningen
är en metafor för
det hysteriska arbetslivet av idag och för dess slutkörda arbetstagare. Den
är ett resultat av McGregors sex månader långa studier för några forskare
inom medicin vid Cambridge universitet.
Snabbhet, rastlöshet och styvhet har i och för sig alltid varit
varumärket för McGregors koreografier. Men med vilken briljans visar inte
dansarna här upp de ”slarvigt” utförda rörelserna!
Rörelserna är snabba och följer tätt på varandra. De får en så
häftig effekt på mig, att jag efter en halvtimme tror att en timme gått.
Musiken, som spelas av Icebreakers-bandet lämnar mig heller ingen ro med
sina minimalistiska, repetitiva motiv och sin högljutt dunkande bas.
Koreografin är så belamrad av action att det är omöjligt att registrera
allt som händer. Det är en föreställning som räcker en timme, men
koreografin fick en så stark effekt på mig att den med sina hastiga
rörelser fortsatte in i mina drömmar. Det har inte hänt mig på evigheter,
inte ens efter sådana föreställningar som till sin stämning varit starkt
mardrömslika.
Föreställningen såg stundtals farlig ut, men än så länge har ändå
ingen skadat sig allvarligt. Den verkligt professionella dansarens kropp
känner verkligen inga gränser, åtminstone inte inom den samtida dansen.

(översättning från finskan Stella Parland)

Auli Räsänen