Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

Hopp om ömsesidiga möten

2004-11-18

Fakta:

Namn: Hope
Koreografi: Uri Ivgi/Charles Linehan/Kenneth Kvarnström
Ensemble: Skånes Dansteter
Plats: Storan i Malmö
» http://www.skanesdansteater.se

Att den stereotypa uppfattningen att kvinnor och män lever i två skilda världar fortfarande florerar fick vi nyligen bevittna i den israeliskfödde koreografen Uri Ivgis The Sun Lost in the Sea som nyligen hade Sverigepremiär på Storan i Malmö.
Den ingick i en triptyk där huvudtemat var hoppet, det mänskliga, lite obeskrivbara som gömmer alla de förväntningar vi ställer och så hopplösheten, uppgivenheten, den som griper oss alla men som vi märkligt nog lyckas övervinna. Men det blev det trendiga manligt-kvinnligt som fick ange tonen.
Efter den brett upplagda The Sun Lost in the Sea , som var aftonens verkliga upplevelse, hade man mitt i sandwichen stoppat in en kort nykomponerad duett Prussian Blue av Charles Linehan. Det var en befriande allmänmänsklig betraktelse kring relationen mellan en man och en kvinna. Som slutkläm hade man lagt in Kenneth Kvarnströms Carmen?! som lyckades höja den annars lite sömnigt högtravande atmosfären.
Henryk Goreckis högstämda Tredje symfonin – Klagosångssymfonin – från l976 som här framfördes av Malmö Operaorkester – en av Malmöteaterns mest positiva tillgångar – låg till grund för Ivgis verk.
I inledningsscenen, som genast ger smak av att arta sig till en rejäl fältövning, finns bara tjejer. Iförda gröna och smutsbruna kläder, som skänker en rytmisk fläkt åt det ganska enahanda marscherandet- parallellt, diagonalt och slutligen kors och tvärs- som åtminstone i början liksom inte riktigt verkar komma loss.
Ibland verkar det som en skara barn som inte riktigt är säkra på vilken position de skall inta. En slags no-exitdialog uppstår alltmedan man trevar vidare. I jakt på någon slags självmedvetenhet.
De har tovigt hår och kropparna är nedsvärtade som om de just varit med om ett slag eller lyckats rädda sig upp från någon skyttegrav. Någon stannar upp, lite vilset, som för att fråga sig om det var åt vänster eller åt höger hon skulle ta av. Nej, jag måste fråga någon annan, verkar hon säga . Uppenbarligen försöker de egga upp någon slags solidaritet. En dröm eller en illusion?
Slutligen beslutar de sig för att samlas kring en ledargestalt, symboliserad av Charlotta Larssons mäktiga sopranstämma, framförd live på scenen.
Likt pionjärer står de där, försvarslösa, de klamrar sig fast i sitt eget territorium och med vädjan i blicken stirrar upp mot himlen.

I nästa scen störtar de tuffa killarna in. Vackra som påfåglar, iförda eleganta vinröda pliserade kjolar och nedsvärtade kroppar, precis som tjejerna, förstör de idyllen. Ett nytt krig verkar i upptågande. Men denna gång kommer ingen undan. Till de hotfulla ljuden från Seamus Caters elektroniskt dundrande kulsprutesalvor och surrande helikopterpropellrar utförs våldtäckterna, som lyckligtvis inte kändes alltför påträngande tack vare en välbalanserad dramaturgi och stilfull koreografi.
Kaos uppstår ! förståss och båda grupperna förlorar sin identitet. I detta tomrum försöker nu tjejerna på nytt skipa ordning och lyckas motvilligt få killarna med sig. Kvar på scenen finns till sist bara en tjej och en kille som ihärdigt försöker komma in på rätta spåret. Möjligen är det här hoppet kommer in. I mötet mellan individerna, mellan de olika könen där det är individerna som står i främsta rummet inte grupperna, gängen.
I Linehans korta duett får vi sen följa ett helt vanligt ungt par röra sig på den brett upplagda scenen, till synes i jakt på närhet och flykt från ensamheten. Dansspråket är vardagligt, talar tydligt till oss alla. Detaljerna innehåller små undefundiga finesser som förhöjer stämningen.
Trots trassligheterna går allt väl här därför att de i slutändan inte minst lyckas övervinna sina inbördes tendenser till revirtänkande. Manligt och kvinnligt glöm det.
Efter det lite dystert sorgstämda kändes Kenneth Kvarnströms färgstarka och burleska Carmen?! som en befrielse från v! ardagens mörker. En given publikgunstling, som överallt där den visas.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser