Dammiga datorer i cyberföreställning

Tekniken krånglar och därför får vi vänta i foajen på att Carol Browns The
Changing room ska börja.
Efter en kvart öppnar i allafall den engelska
korografen de två gnisslande dörrarna in till Greenwich Dance Agency
Theatre. När vi kommer in ser vi inte en scen med bänkrader framför.
Istället möts vi av en dragig mörk lokal. Det är högt i tak och påminner om
en gammal industribyggnad. Kanske är det inte en industrilokal men gammal är
den.
Greenwich Dance Agency som ligger en bit utanför centrala London
renoverades inte igår. Brown själv ser även hon ut som om hon plockats
direkt ur en annan tidsepok. Hennes korta vita klänning, höga stövlar i
samma färg och tuperade hjässa får henne att se ut som ett Beatlesfans. Fast
ännu mera som en Startrec-gudinna ur rymdserien med samma namn.

Carol Brown vill skapa rörelser som inte finns. Rörelser som inte har någon
början eller slut. Men de omöjliga rörelserna i de icke existerande
kropparna finns visst. Hon hittar dem innanför datorernas oändliga rum.

Brown löser problemet genom att göra sig själv till vetenskapskvinna. På en
brits lägger hon en av sina två muskulösa dansare. Människokroppen ska
ändras och formas. Som en trollkarl sveper hon armarna över den seniga
kroppen. På det vita skynket bakom projiceras en animerad kropp. Den har
inga konturer utan är mer som en böljande form. Ironiskt nog är den mer
organisk i sitt sätt att röra sig än de två människorna framför den.
De två
insektsliknande dansarna och Carol Brown förflyttas sedan genom olika
platser i spöklokalen i sökandet efter den datoriserade ultimata kroppen. Vi
i publiken flyttas med runt i deras olika stadier, och får som på
kemilektionerna i skolan, sitta alldeles nära dem.

Ur Browns vetenskapslabb träder det sedan fram kroppar med ben som inte
böjer på knäna. De vibrerar som styva linor och rycker till ibland. När de
kastar upp sina ben och simmar sig fram med armarna så skär det till i
luften. Rörelserna känns hämtade ur neoklassicismens arkiv snarare än
nyskapande och framforskade ur ett framtidslaboratorium.
Vad Carol Brown
vill med sitt första experiment är lite oklart. Även om det är här titeln på
verket, The Changing Room, gör sig extra synlig. En efter en stiger de tre dansarna ut ur
omklädningsrummet. På sig har de vitglänsande neontygstycken. När de
sträcker ut en arm eller ett ben förlänger och expanderar tyget deras
kroppar. Men så mycket mer händer inte. Det ser mest ansträngt ut och
fortfarande har de långt kvar till den gummiliknande figur de letar efter.

Men till slut tycks den form som projicerades framför våra ögon i början
uppstå. I duetter blir två kroppar en. Som två älskandes sugs de ihop. Men
utan erotik och dragingskraft. Det finns inte längre något upp och ner eller
fram och bak. De långa och nu svettiga kvinnorna sitter ihop och har blivit,
ja en animerad form, istället för pulserandes organiska människokroppar.

Carol Brown vänder sig till datorns förmåga att sätta ihop rörelser som inte
existerar i kroppar som inte finns. Idén är intressant. Men som koreografen
också nämner i början så lever vi i en värld där tekniken inte förvånar oss
längre. Med det i tankarna ger The Changing Room ungefär en lika stor
ahaupplevelse som tanken på internet idag. Kalla spökliknande rum,
halvtaskiga animerade projektioner och en total hänförelse för tekniken
räcker inte. Lite mindre Startrec och desstomer Matrix hade kunnat göra The
Chagning room till en skarp laserstråle att tränga igenom dansscenens
svettiga värld.

Josefine Wikström