Smått, grått, flott

Uppmärksam och nyfiken sliter sig den dansintresserade från Dansens Hus och
bänkar sig till Operans helafton om tre verk: Andersson, Dawson, Hampson.
Örjan Andersson vill ingen dansoman i detta land missa. Han har de senaste
åren gjort en rad verk, allt mer profilerade, musikaliska och dansanta, och
nu är sista delen av hans Sjostakovitj-triptyk färdig!

David Dawson och Christopher Hampson är unga engelska koreografer, men det
visar sig att Hampson arbetar i en helt annan stil och skala och att
mixningen till en ”afton” med Örjan Andersson och David Dawson är ganska
haltande.

Örjan Anderssons Quartet # 11 är ett kammarspel i dialog med Sjostakovitjs
elfte stråkkvartett De tidigare Quartet # 8 (även kallad Röd) och Quartet
#10 är också i mindre format, men åttan har även dansats av stor ensemble. I
elvan ställs sex unga dansare mot en lysande gul vägg och de fyra musikerna
i fonden. Anderssons fint varierade spektrum från solo till sextett svarar
rytmiskt mot Sjostakovitjs musik, vars sju satser kliver från spröd
stringens till fyllig muskelstyrka.

Dansarna strosar och springer, för att strax dansa exakt unisont i
komplicerade rörelsemönster. Klivet mellan avspänd ”naturlighet” och
högspänd danskonst är steglöst och väl rytmiserat mot musiken, som vore
dansarnas kroppar rörliga instrument.

Hampsons Double Concerto till Poulencs musik med samma namn för två pianon
och orkester är raka motsatsen, men magnifik! Stor, flott, ekvilibristisk på
ett sätt som leder tankarna till dansfilmer från 40-talet och showdans. Fast
på tåspets. Operabalettens kår, en solosextett och ett solopar är glimrande
precisa och Poulencs musik som en kabaret av citat, lån, ”film”-musik och
maffighet.

Det finstilta från Quartet #11 och The Grey Area blir som bortspolat av Hampsons
glittercirkus. Nu längtar jag efter en Sjostakovitj-afton med Örjan
Anderssons hela triptyk; musik och dans som tar hela betraktaren i anspråk.
Operan har både musiker och dansare som kan anta utmaningen.

Recensionen är tidigare publicerad i Expressen den 7 november.

Margareta Sörenson