Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Mirakelfabriken

2004-11-03

Fakta:

Namn: Le Cirque de La Licorne: Bestiaire forain
Regissör: Claire Dancoisne, Serge Bagdassarian, Patrick Smith
Musik: Pierre Vasseur, Masker: Francis Debeyre, Ljus: Manu Robert
Ensemble: På scen: Serge Bagdassarian, Thomas Dubois, Pierre Foviau, Esther Mollo, Nicolas Postillon
Plats: Gästspel på Esbo Stadsteater, Louhisalen, oktober 2004

Vilken är människans relation till illusionen? Till det sceniska miraklet?
Det är inte bara frågor som t. ex. Brecht ställde sig, de har på ett eller
annat sätt ställts i alla tider. Ofta har man kritiserat teatern för att
fastna i sina konventioner, för att förefalla konstlad och ”orealistisk”.
I den teater där man använder sig av marionetter är spelet med illusionen
på ett plan alltid i fokus. Det handlar om att blåsa liv i det livlösa, om
att simulera liv. Det är alltså inte bara en levande varelse
(skådespelaren) som skall simulera en annan levande varelse (rollfiguren),
utan en dockförare som ska åstadkomma ett mirakel, dvs. skapa sceniskt liv
där det mest grundläggande inte är givet, nämligen livet självt.
I slutet av oktober gästspelade den franska gruppen Le Cirque de
La Licorne på Esbo Stadsteater med sin föreställning Bestiaire forain.
Det
var en föreställning som i högsta grad koncentrerade sig just på
illusionen, på människans längtan efter den.
Det var en ögats teater, en lek med ”spektaklet” och
cirkusens ”mirakel”.
Från första ögonblicket kastades publiken in i en
terräng dit den finländska teatern inte vågar ta sig, eller kanske ännu
värre: dit den sällan ens tänker på att ta sig.
Föreställningens cirkusartister (Serge Bagdassarian, Thomas
Dubois, Pierre Foviau, Esther Mollo och Nicolas Posillon) – knotiga och
haltande – var i scenens fattiga värld energiskt sysselsatta med
trollbindandet av publiken, upptagna av att skapa illusioner bland sågspån
och baracker. Därtill hade cirkusen sina egensinniga, häpnadsväckande
mekaniska djur – allt från sardiner till hästar, hajar och noshörningar.
Det var dessa maskiner som spelade den egentliga huvudrollen; deras
knackigt fungerande maskineri. Och det kan vara intressant att tänka på
dessa i förhållande till marionetter. De fungerade,
det vill säga de ”levde”, de lydde. Men samtidigt blottlades medvetet
deras skröplighet, det halvfärdigheten i dem. De var groteska
uppenbarelser: hästen med sitt till hälften synliga skelett, eller hajen
som bestod bara en mekanisk fena navigerande på en liten tvättbalja. Det
var¨en sorts ”fattiga” underverk, men likväl underverk, som
cirkusartisterna passionerat marknadsförde.
Det skapades en intressant kontrast mellan traditionell
cirkusromantik – där fattigdom och samhällelig marginalisering paras med
doft av sågspån och mirakel- och en sorts nästan dadaistiskt självironisk
iver över de rasslande djurmaskinerna.
Det var en stundvis egensinnigt poetisk föreställning där man kom åt att
reflektera över illusionens natur. Hur skapar man illusion, och hur stark
är vår vilja att locka fram en tro på underverk? Hur låter vi oss
förföras, och hur genomskådar vi? Och hur älskar vi inte dem som förför
oss! Spelar det någon roll att vi genomskådar? Och är det inte så att man
kan se två saker på en gång; att illusionen inte utesluter
verkligheten? Föreställningen blev på ett plan också ett argument mot en
djupt rotad realistisk tradition.
De små och stora mekaniska djuren var ibland mycket verklighetstrogna,
som den väldiga noshörningen som intog nästan hela scenen. Oftast förblev
djuren ändå enbart rörande i sin bedrövlighet. Vi var ju faktiskt ändå
beredda att tolka dem som levande, just för att de inte gav upp
sin strävan mot liv! Vi förlät dem, och älskade
dem ännu mer för deras tappra och rasslande kamp mot det artificiella i sin
natur.
Mycket i föreställningen byggde på effekter, på
överraskningsmoment. Och ibland undrade jag om det inte skulle bli platt
fall för att handlingen var så tunn. Men det var sist och slutligen en del
av helheten; detta att luften i vissa ögonblick gick ur alltihop. Att
verkligheten trängde på, att bubblan, trots allas välvillighet bara sprack.
Det blev en bild av människan i hela sin torftighet, med sin vilja
till mirakel, om detta mirakel så bara skulle vara i en sekund. Och om det
så visade sig vara blott en bluff.

Stella Parland

Fler Föreställningar

Annonser