Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 26 november 2020

Nyfrälst på dansgolvet

2004-10-24

Fakta:

Namn: Pardans
Författare: Birgitta Holm
» http://www.bonnier.se

Får jag lov?
Vad väcker den frågan för stämning hos dig? Lust och glädje? Eller missmod
och sorg?
För Birgitta Holm är frågan – uttalad eller levererad av kavaljerens
fixerande blick – koden för inträdet i ett tillstånd så nära paradiset man
kan komma. Hon älskar att vara där, i omfamningen på dansgolvet:
”Varje danskväll är ny, är en skapelse av var och en. Den kan vara salighet,
uppfylla mig ännu dan därpå, ännu i denna stund när jag sitter och skriver.”
Det är den svindlande, berikande sidan av dansens möte som Birgitta Holm
beskriver och försvarar i sin nya bok Pardans. Inledningen har en lätt
väckelseton, författaren bedyrar och stryker under det fantastiska i dansens
dynamik med referenser till Dante, Augustinus och Shakespeare.Framför allt
skiljer hon pardans från parningsdans.
”Omfamning men inte sammansmältning”,
förtydligar Holm.
Det tål att sägas, jag vet flera som hävdar att all slags dans bara är
förspelet till något annat.
Det finns ett sug i dansen som oroar, särskilt när mogna kvinnor ger sig i
dess våld. Men, nog borde en medelålders kvinna som återfinner en glädje hon
snuddade vid som barn få ägna sig åt den utan risk att bli misstänkt för att
bara jaga karlar. Dansa är en rättighet vi alla bör ha, oavsett ålder och
kön.
Birgitta Holm redovisar dock, som den vetenskapare hon är, sina
utgångspunkter och väljer att närma sig pardansen som ett uttryck för
subkultur. Hon agiterar med skotthåll på medierna, varför skriver vi aldrig
om sällskapsdans? Och hon anlägger moteld med sin egen berättelse. Bara den
slipper loss flödar pardansen, personligt engagerad och påläst förankrad i
historia och fakta, med litteratur- och filmtips samt ordlista i slutet.
Men
den anonyma kavaljersrösten JP – enligt förlaget Jens Pettersson,
danspartner, man och danslärare – känns mest påhängd för att legitimera
pardansens dubbla suveränitet, som Holm betonar. Boken har ändå hennes
perspektiv.
Från ideologins sfär glider vi sinnligt ut på golvet och där lever boken
bäst. En dansare känner man igen på skobytet. Tillsammans med skorna i
väskan följer vi Birgitta Holm genom danslektioner och danslokaler, från
nybörjarnas musiklösa en-två-tre-fyr till den blundande milongan i Buenos
Aires. Vals, foxtrot och lindy hop i all ära, det är ändå till tangon allt
syftar.
Två tredjedelar av boken ägnas detta gudabenådade tillstånd. För en
nåd är tangon enligt Holm, även om den rymmer en könshierarki att tackla.
Som dansturist får hon ibland erfara sällskapsdansens andra sida, vara bland
dem som aldrig blir uppbjudna. Att någon frågar Får jag lov? är trots allt
pardansens skräckinjagande grundförutsättning. Den problematiserar Birgitta
Holms bok aldrig på djupet.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten.

Lis Hellström Sveningson

Fler Böcker

Annonser