Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Dansens personliga ursprung

2004-10-19

Fakta:

Namn: Pieces of me, m.m.
Koreografi: Rani Nair/ Galina Borissova/Fabrice Dugied
Plats: Pusterviksteatern/24m2
» http://www.pusterviksteatern.goteborg.se

Att dans skulle vara ett universellt språk är en föreställning som är lika
vanlig som oreflekterad. Dansen är inget eget språk, som entydigt ljuder.
Naturligtvis skapas dans, precis som all konst, i ett bestämt sammanhang, i
en miljö med traditioner och kulturella bestämningar som åskådaren är mer
eller mindre bekant med och därför är mer eller mindre rustad att uppfatta.
Av sina förutsättningar blir dansen mer eller mindre sammansatt. Att uppleva
dans, precis som all konst, är en fråga om att våga ta emot.
Till stor del
handlar det om att släppa det öververbaliserade samhällets
begriplighetstyrrani och tillåta det komplexa.
Internationella festivaler, likt sensommarens Dans- och teaterfestival i
Göteborg, är utmärkta övningstillfällen.
Själva meningen med festivalen är
att utsätta sig för det okända, att vidga sinnen och erfarenheter.
Men
varför begränsa sig till en festival vartannat år? Både vanliga gästspel och
Göteborgskoreografi undersöker också mötet mellan konstformer och kulturer,
ger oss upplevelser bortom de invanda. Ny dans vågar vara sammansatt och
mångtydig.
Rani Nairs gästspel på Pustervik är ett bra exempel. Koreografen hör, precis
som nyligen Göteborgsaktuella Anna Vnuk (se GP 12/9), till den unga
generationen som med stark integritet gör dans utifrån högst personliga
erfarenheter. I Rani Nairs fall kommer inte minst de dubbla kulturella
rötterna till uttryck. Hon har en svensk-indisk bakgrund och
soloföreställningen Pieces of me presenterar en sammansatt person i
spännande bitar. Sanden hon strör på golvet och rispapperslamporna som hon
placerar i bestämda lägen är både gamla kulturmönster och uttrycksmedel i
stunden. Preparationen av torson kommer från den klassiska baletten, men
händernas dans visar österländskt hantverk.
I musiken blandar Christoffer
Brus vardag och house. Mot rökelse och indisk ritual ställer Rani Nair sin
tydligt skånska röst. Hembakat bröd mot skuggspel med ficklampor och
julljus. Fötternas extatiska trummande sätter allt i rörelse.
Vad av detta skulle vara dansens eget språk?
Miniscenen 24kvadrat komplicerar frågan ytterligare. Där handlar det alltid
om att utvidga. Galina Borissova från Bulgarien mötte Fabrice Dugied från
Frankrike i septemberprogrammet. Borrissova gjorde sitt solo på lösa lappar
i ett täcke. Grunden samlade hon, som vore det själva livet, slarvigt och
ordentligt ihop, i försök att skapa nytt. Fabrice Dugied rörde sin plastiska
kropp i ett annat frenetiskt sökande.
Jag vet kanske inte utifrån vad, men
jag såg sedan båda förenas i en dans med korta rötter i stunden.
Ingenstans hör jag dansen som ett eget språk, men jag ser en konstform av
expanderande, sammansatt slag.
br/>br/>

Texten är tidigare införd i Göteborgs-Posten 28/9 2004.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser