Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Fyra koreografier på finsk scen

2004-10-04

Fakta:

Namn: HAPPY is HAPPY/Two Fast/Suo tihkua vihreä tammi/Carmen
Koreografi: Jorma Elo/Susanna Leinonen/Marilena Fontoura
Plats: Nationalbaletten i Finland
» http://www.operafin.fi

Jorma Elos Happy is Happy fick sin premiär på Nationalbaletten i Finland i
våras. Det är en koreografi som fångar upp Mozart på hans muntraste och
mest virtuosa humör. De mer klassiska linjerna i dansen bryts sällan och
ofta sekundsnabbt vilket ger brotten karaktären av optiska villor, eller
euforiska utvikelser, som smidigt fogas in i en strängare form.
Med Mozart rör sig de tio dansarna ut i gränslandet mellan det
energiska och det
överspända. Uppsluppenhet och lycka är sinnestillstånd med versaler,
sällan
möjliga att förklara eller rättfärdiga: Happy is Happy. Så är det: Lycklig
är lycklig är lycklig. Bara ett ögonblick och med stora bokstäver.
Överfört till ett språkligt plan, som i titelns lekfulla namn, framstår
bräckligheten i en sådan stämning tydligt.
Också i dansen kommer
dubbelheten till uttryck; farten och lättheten som uttryck för glädje, och
det underliggande hotet om banaliteten och tomgången i vad som går för
enkelt.
Också den följande koreografin Two fast är av Elo, och den
premierar nu i
höst. Den är inte bara Two fast, utan nästan också too fast.
Tre gånger
under den korta koreografin blinkar strålkastarna till som om de tänkte
säga upp kontraktet och lämna dansarna i mörker.
Först luras man
verkligen att tro att något är på tok. Den polerade koreografin, med sitt
klassiska uttryck kontrasterar mot det oberäkneliga ljuset. Men i det
ögonblick man tänker få
grepp om något är det hela redan över.
Det ligger överhuvudtaget något
plötsligt över hela koreografin, något som gör den osynlig och svårfångad,
men inte ointressant.
Suo tihkua vihreä tammi (Drype grön ek) är Susanna Leinonens
koreografi för
fyra dansare. Den blir kvällens höjdpunkt. Jag såg den förra hösten också,
och
tiden har inte gjort den sämre.
Det är en poetisk betraktelse, ett verk
med säregen stämning. Befinner vi oss i en glänta med
surrande dagsländor, vackra, men inte endast, utan också klara för kamp?
Eller är det älvor med sisu i skira men trasade dräkter?
Det är fara och
mystik i en förtrollande
värld. Rörelserna präglas av skarpa och modiga
vinklar. I den starka koncentrationen och den samtidiga inåtvändheten,
finns något som för tankarna till buton.
Också Marilena Fontouras Carmen har nypremiär. Fontouras går i sin
koreografi tillbaka på Prosper Mérimées berättelse om Carmen. Musiken är
en Carmen-svit från 1967 av Georges Bizet-Rodion Sjtjedrin.
Här dansar man
i arbetskläder; männen i gråa fabriksoveraller, kvinnorna i korta gula
klänningar, som låter de röda trosorna frivolt skymta fram i lyft och
piruetter.
Och Carmen gör som hon vill, förvandlar männen till
marionettartade figurer, som stöder, fångar, och ställer sig på knä för
henne.
Riskerna med en Carmen-koreografi är dubbla: för det första gäller
det att bryta musikens nuvarande status av slagdänga, för det andra möter
man på svårigheten i att gestalta verklig passion.
Om koreografin för ett
år sedan signalerade en form av klipsk och ironsk distans, känns en sådan
nu frånvarande. Har det gått grå rutin i uppvisningen? Har attityden
mattats av, passionen bleknat? Eller håller föreställningen inte att ses
två gånger?
Den ser plötsligt så allvarlig ut. En stark scen är
fortfarande den där dansarnas skuggor projiceras mot den gråa
fabriksmuren; växande, krympande, i smärtsam och utdragen passion.

Stella Parland

Fler Föreställningar

Annonser