Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 18 januari 2021

Tioårsjubileum med dansmanifest

2004-09-21

Fakta:

Namn: Manifesto – tre dansverk
Koreografi: William Forsythe,Nacho Duato,Javier De Frutos
Musik: J S Bach,Richard Wagner m.fl.,Michael Daugherty
Ensemble: Göteborgsoperans balett
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

Jubileer tas gärna som förevändning för att sammanfatta bakåt.
Hos
tioårsfirande Göteborgsoperan tittar balettchefen Kevin Irving hellre
framåt. Med trippelkvällen Manifesto anslår han den fortsatta riktningen för
baletten och proklamerar:
”Vi tror på den kraft och skönhet som förmedlas av dansaren, att dans ska
kunna förmedla idéer och känslor såväl som underhållning och att den nutida
dansen är en levande och viktig konstform i vårt samhälle”.
Det är alltså ingen revolution som förestår, snarare en påminnelse om
uppdraget. I praktiken handlar det om konsolidering av det arbete vi kunnat
iaktta på operan de senaste åren: en medveten satsning på nyare verk av
samtida västerländska koreografer av internationell klass och den därav
följande utvecklingen av dansarna i kompaniet.
”Ensemblen är stjärnan”, säger en av kvällens koreografer, Javier De Frutos,
i programbladet. Det kunde stå i manifestet, det är Göteborgsbalettens
ensemble som får danskvällarna att lysa. Därför tycker jag att balettchefen
ska skippa Prologen. Att få se dansarna dansa är viktigare än allt bedyrande
i ord.
Redan i William Forsythes Artefact II avlägger de jubileets examensprov.
Stycket är en repris från 1999 och markerar den första milstolpen i
balettens förändringsarbete. Forsythes koreografi är extremt krävande och
avslöjande. Både för solisterna och kåren – som koreografen använder som en
ramgivande och kommenterande rörelsekör. Jag häpnade över den höga standard
dansarna uppvisade för fem år sedan och konstaterar att de håller måttet än.
Uta Güttler bevisar åter att hon är en fullfjädrad Forsythedansare,
knivskarp och exakt med höga benlyft och pregnant isättning av tåskorna.
Pålitligt stöd har hon fortfarande i Daniel Yaregal och János Misurák, med
nya partnern Irene Joyce, tvinnar ännu piruetterna tätt intill Bachs
Chaconne i d-moll.
Det hänsynslösa risktagandet i Forsythes koreografi avlöses av
känslostormarna i Nacho Duatos Raptus.
Den spanske koreografens mjuka, varma
rörelseflöden får ofta bilda kitt mellan stramare verk i operans
trippelkvällar. Stilen passar göteborgsdansarna bra.
Temat i Raptus är kärlek och död. Rörelserna som tonar fram i Walter Nobbes
romantiskt dunkla scenbild är utlevande som musiken, Richard Wagners
Wesendonk-sånger, förvaltade med nerv av Helena Holmberg och orkestern.
Lite
mossigt känns ändå stycket från 1987, särskilt i avsnitten med kärleksguden.
Trots att de sju dansarna ger sig passionen hän är det bara den manliga
duetten som bränner till i denna kärlekens högstämda plåga. Duatos
koreografi brukar vara mer angelägen än så.
Utmanande till både form och innehåll är Manifestokvällens världspremiär.
Javier De Frutos J. Edna and Mother Tolson tar utgångspunkt i amerikanen
Michael Daughertys kommenterande stråkkvartetter. Med Sing, sing J Edgar
Hoover, Elvis Everywhere och Paul Robeson Told Me målar Daugherty, precis
som titlarna antyder, en ljudbild av 50-talets USA. Joachim Gustafsson,
Hanna Helgegren, Erika Johansson och Peter Schöning gör ett styvt jobb i
orkesterdiket.
De Frutos befolkar ljudmixen med samtida ungdomskultur. ”House” signalerar
Jean Marc Puissants skissartade scenrum. Men är det en fritidsgård eller
bordell vi kikar in i? Det beror på vad vi väljer att se. Lockiga flickor i
volangprydda klänningar väntar på att bli uppbjudna. Det genomskinliga
klänningstyget avslöjar mer än flickornas oskuldfulla positioner. I de
disciplinerade pojkarnas armé lurar råa rebeller. Relationsspelet pendlar
mellan aningslös kärlekslek och brutalt utnyttjande. Hör upp, vem har för
tillfället makten?
Ensemblen hänger tätt på i De Frutos hetsande tempo, där klassiska
balettstrukturer sticker upp bland ungdomsbuggen. J. Edna and Mother Tolson
blir med sitt fräcka dubbelperspektiv en ovanligt uppfordrande
danskommentar. Trots 50-talsretron riktar den blicken framåt.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 20 september 2004.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser