Missriktad godhet

Tim Feldman blandar så ofta duktigt om i leken: det är inte bara dans, det
är också slam poetry och sång. Det är en föreställning som gärna vill ge oss
något att ta med hem att tänka över. Den har en regissör Rolf Heim, även om
det inte framstår som särskilt tydligt med tanke på alla lösa trådar vi får
oss till livs från scenen. Vi befinner oss i ett red light-district, en
utsnitt av ett hus i flera våningar är uppställt,
med en mor på översta planet, den tillfredställda horan i mitten och en baby
(Helen Saunders) ute på gatan, alltför tillgänglig för den gamla grisen
(Zlatko Buric).
Stycket försöker presentera sexualiteten som den kraft som, bringar
människan ut i situationer som hon inte kan kontrollera, det handlar inte
bara om den gamla tråkiga indentifikationen av den fula sexkunden och det
stackars luder-offret, men det blir inte angeläget.
Problemet med Tim Feldmans Baby / Baby är den ständigt upprepade bristen på
konstnärlig precision. Sångerna är trista, orden är oförståeliga, därför att
det bara är MC Jabber som har ett precist uttal och ett intressant förråd av
metaforer. Det är uppenbart att det hela är ett resultat av de medverkandes
olika ideer, vilket ohyggligt sällan leder till ett övertygande resultat.
Det föreligger alltför ofta en ångest inför styrning inom dansk
performanceteater: Det kan liknas vid de dirigentlösa orkestrarna under den
allra tidigaste Sovjettiden, där man i demokratins namn försökte göra
konsten till ett verkningsområde där alla var lika

Charlotte Christensen