Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

”Liveart” under Älvsborgsbron

2004-09-16

Fakta:

Namn: Nordic Excellence - An Extraordinary Live-Art Extravaganza
Ensemble: Konstnärligt ansvarig: Danjel AnderssonCa 40 artister/grupper medverkar se:
Plats: Röda Sten, Göteborg 27-29 augusti.
» http://www.perfectperformance.se

För mig börjar performancefestivalen i biljettkontoret på Pusterviksteatern.
Infobladet för Nordic Excellence – an extraordinary live-art extravaganza
faller sönder till ett pussel, det är perforerat och jag knölar irriterat
ned bitarna i väskan. Prettovarning. Och samtidigt sånt som man minns långt
efteråt. Men å andra sidan så har ju gänget som gjorde förra årets Perfect
Performance-festival på Kulturhuset i Stockholm gott rykte.

Filmklipp. En karta, Kärleksgatan, människor som möts, fast ändå inte, ljud.
Jag höll på att svimma i det fullsatta och syrefattiga rummet. Sedan ut i
den råkalla kvällen för att se Signa Sørensens Night Finder III – the
love-jinxing game
som utspelades under Älvsborgsbron.
På avstånd skymtade
man husvagnarna i skogen, det såg det ut som en plats där hemlösa bor utan
att bo, en plats man undviker.
Inne Röda Sten satt det förresten skyltar med
texter om hemlöshet, men om det fanns något samband vet jag inte. Hur som
helst så blev det svårt att hålla isär intrycken. Var det riktiga kanyler i
husvagnarna, var det vodka i flaskan? Tänkte de bjuda på något? Vågade man i
så fall dricka något?
Det var som att balansera på en plågsam gräns mellan
att delta i spelet och iaktta med distans. Vi följde pliktskyldigt och
fumligt mannen i peruk som likt en gammal änkedrottning linkade nedför den
jordiga sluttningen och lockades med i en historia som var fylld av
arketyper. Stjärnornas krig eller cirkusromatik, bara att välja. Vi kunde
satsa pengar eller prylar i ett roulettspel som sedan styrde fortsättningen,
följa med in i husvagnarna om vi vågade, se artisterna klä av sig, visa sin
nakenhet.
Det var som att få en snara om halsen, publikens underläge var så
påtagligt. Ordet underhållning fanns inte mera, bara du själv och den
skrämmande möjligheten att gå in i en annan värld, blandad med viljan att
springa därifrån.

För den som undrat över den potenta bokstaven L som pryder framsidan på
den vikta programaffischen kan jag berätta att alla bokstäverna är tagna
från olika nordiska storföretags logotyper. L är hämtat från Legoland och
I är från Ikea. En liten performance från formgivaren, med andra ord.
Mera
form blev det också inne på Röda Sten där den betongbrutala kryptan
förvandlats till klubblokal med hjälp av rosablommiga Marimekkotyger.
Även i det största rummet, Katedralen, kunde man se spår av det där
som inte egentligen syns, men som gör att det känns proffsigt.
Ljussättningen av väggarna fick de olika lagren av puts och graffiti att
framträda – vilket behövs när man ska glida omkring mellan olika verk,
invänta starttid eller bara pusta ut mellan intrycken. Och så hade man
lyckas med det omöjliga: få ordning på akustiken i Katedralen, vilket var
nödvändigt för att en ljudperformance som Lotta Melins och Daniel Skoglunds
reMEMBRANce ska fungera, vilket den alltså gjorde.
Sedan ålade Baktruppen in som en tapper tusenfoting. Gång på gång
gjorde dessa norrmän i trikåer långsam och mödosam entré. Det var ett
utforskande av några av dansens grundläggande beståndsdelar: effekten av
kollektivets ansträngning att röra sig i olika riktningar, att skapa
illusion genom att tända ljusrampen, att få gruppen att lyfta en individ
över scenen, att nå metafysiska dimensioner genom att gå långsamt genom rök,
eller att som i andra delen ägna sig åt rörelsens glädje iklädda mångfärgade
trikåer. Det var delvis ett lustmord på många av dansens kända grepp (inte
bara den klassiska dansen), delvis ett överträdande av en annan,
allvarligare gräns, en som många är rädda för, nämligen amatörernas äkta men
obesvarade kärlek till dansen.
Om man går en fortsättningskurs i klassisk
balett, eller i någon modernare dansform, finns de alltid där, de som älskar
men som inte blivit utvalda, i sina trikåer, med sin vilja och med sin
kroppsliga oförmåga. Ansträngningen syns, den är själva substansen, svetten
syns genom trikåerna, kropparna lämnar snigelspår på golvet.
Performancefestivalen klibbar fast ovanligt bra i minnet, men så är
namnet Perfect Performance också taget från en hårgelé.

Nordic Excellence visas, med vissa ändringar i
programmet, den 24-26 september på och runt Kulturhuset i Stockholm.

Astrid von Rosen

Fler Föreställningar

Annonser