Janni ut och in

Alterego drabbas av idémässig rundgång, men Janni Groenwold bjuder ändå på
en uppvisning i konsten att möta sig själv.

Livets väg är hård och blank. Reflekterande. Och med ett starkt
centralperspektiv. Så bestämmer Dan Tommi Hildéns scenbild den yttre formen
för Eva Ingmarssons nya dansverk Alterego.
Det är dansaren Janni Groenwold
som beträder vägen, det är hennes liv som gestaltas.
En dubbel exponering, en bild projicerad på den levande kroppen, gör
konturerna suddiga. När Janni Groenwold höjer huvudet ur bilden lyfter
blicken. Hon ser – och ses i – ett nytt perspektiv. I vridningen på huvudet
finns hisnande möjligheter. Och när hon lyfter kjolen framträder en helt
annan bild!
Så vilken ska hon välja? Och vilken ska hon visa? Vem är egentligen
människan?
I en serie dansverk, från Fotografen, 1997, har Eva Ingemarsson kretsat
kring idén att visa dansaren som person och inte bara använda kroppen som
konst. Med hjälp av videofilmade intervjuer och en mix av uttryck på scenen
har hon manat en rad dansare att öppet och personligt, bjuda på sina liv och
tankar. På scenen har ljud, ljus, bild, musik och rörelse med den senaste
teknikens hjälp upplöst gränserna och flätats samman i en helgjuten
gestaltning.
Dansarnas personligheter har utgjort grunden för koreografin
och deras reflektioner över livet har anslagit verkens teman. I The frozen
ones (1999) häpnade vi första gången inför den fullt utvecklade tekniken.
Med Månens fyra ansikten (2001) fördjupades det biografiska innehållet och
Mellan dag och natt (2003) koncentrerade berättelsen till några kvinnoliv.
I Alterego fokuserar Eva Ingemarsson ytterligare. Nu handlar det om en enda
människas sammansatthet.
Janni Groenwold har deltagit i utvecklingsarbetet
från starten. Det finns en trygg och nära relation mellan dansaren och
koreografen. Den omfattar förresten hela produktionskollektivet. Intimiteten
är så stor att det plötsligt blir någon slags rundgång på scenen.
Har
koreografen vridit sin idé ett varv för långt den här gången?
Mycket känner publiken igen. Alterego fångar upp och återanvänder material
ur de tidigare föreställningarna, inte bara Janni Groenwolds berättelser
utan även koreografiska fragment burna av kraften i Niklas Rydéns musik och
Anna Wemmert Clausens ljusdesign.
Från intervjun om barndomens starka
längtan till ett eget liv, bort från den lilla by där hon växte upp, kastar
sig Janni Groenwold bokstavligen, med frenetisk kraft, ut på livets blanka
väg. Einstürzende Neubautens hetsande musik brusar omkring den lilla flickan
i vitt. Karin Jattas kostym är en snillrik kombination av vacker klänning
och projektionsduk.
I och ur klänningen kliver en rad andra unga kvinnor för att pröva livet.
Alla är de delar av Janni Groenwolds historia. Med mask för ansiktet snurrar
hon likt en mekanisk speldosa för att alltid göra sitt bästa. Inkrupen i
flickklänningen vredgas hon över faderns svek. Oåtkomlig som månen hänger
hennes dröm om den sammansmälta tvåsamheten. Ensamheten reflekteras
obarmhärtigt, föreställningen igenom.
Till innehåll och dramaturgisk form blir Alterego överraskande förutsägbar.
Här härskar också ett jämntjockt allvar. Den varma humor, som nyanserat
tidigare porträtt, når inte igenom. Historien om löständerna drar nästan
spårlöst förbi. En varningssignal för formen är svårigheten att skapa ett
naturligt slut. Räddningen blir att ställa masken i fokus och lämna åt livet
att bestämma användningen.
Utan Janni Groenwolds starka karisma kunde bilden av den moderna kvinnan på
väg in i medelåldern rent av bli stereotyp ibland, även rent koreografiskt.
Denna dansare har dock en levande röst och en förmåga att fylla varje steg
och gest med närvaro. Därför blir Alterego i sina bästa stunder ändå ett
visuellt äventyr om konsten att möta sig själv.

Alterego
spelas på Atalante t o m 19/9

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 13 september 2004.

Lis Hellström Sveningson