Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 21 oktober 2020

Kattflickans kärlekshistoria

2004-09-13

Fakta:

Namn: Anna Vnuk sätter upp Cats
Koreografi: Anna Vnuk
Plats: Vara Konserthus
» http://www.riksteatern.se

En sviken misse gör ingen musikal. Anna Vnuk sätter upp Cats blir en öppen
bekännelsedans om kärlekens största smärta.

Med Anna Vnuk har en ny och frisk stämma förts in i Sveriges koreografiska
kör. Den akustiska associationen är faktiskt relevant, Vnuks dans innehåller
många ord. Med sin egen röst och grymt personliga berättelser bygger hon
föreställningar.
Den förra, Solofestival för mig själv, gjorde segerturné genom landet.
Historien om Anna Vnuks liv och danskarriär nådde bland annat Pustervik. Och
nu är hon i Västsverige igen, i Riksteatern /JAMs regi, med Anna Vnuk sätter
upp Cats
.
Den som utifrån titeln, ganska naturligt, förväntar sig ett musikalanslag
kan få en smärre chock. Än en gång bjuder nämligen Anna Vnuk på det
mänskligt oförutsägbara. Det börjar så behagligt med en show, där
koreografen i vit kattlik kostym tillsammans med tre mjuka manliga katter
slingrar sig i fräcka kombinationer. Spelplatsen är en liten fyrkantig
dansbana med vit matta, där ljusreflexer kan leka, annars inte särskilt
glamorös.
Men strax kastas vi in i ett helt annat drama. Showen avbryts av en brusten
relation. Den älskade har övergivit kattflickan och resten av kvällen går i
sorgens och saknades tecken. I grunden handlar det om en kärlek så stor att
den besätter hela kroppen.
Med sin unika rättframhet berättar Anna Vnuk denna kärleks historia.
Autentisk eller ej spelar ingen roll, det viktiga är att hon lyckas, precis
som i sin solofestival, att skapa allmängiltighet av en starkt personlig
upplevelse. Bekännelsedans skulle jag gärna kalla det om inte förledet vore
så belastat när det handlar om kvinnor.
Det raka relaterandet i ord vävs samman med rörelser, text och koreografi är
egentligen oskiljaktiga. Inte så att dansen illustrerar texten. Nej, kroppen
berättar helt enkelt sin historia. Den molande värken i magen, svagheten och
rädslan som får hela personen på fall. Desperationens olika stadier.
Övergångarna glider osökt och resultatet är gripande. Inte minst genom att
de tre manliga dansarna dubblerar Vnuks rörelser, som i fyrstämmig kanon,
får känslan kraft och ett djup som räddar historien från varje antydan till
flickboksromantik. Svek drabbar, oavsett kön. Sentimentaliteten i
föreställningen är äkta vara med högläsningen ur kattfaktaboken som lysande
knorr.
Hos Anna Vnuk finns ett ovanligt didaktiskt drag. Helt utan pekpinnar, men
med egensinnig humor och värme, visar hon (skenbart) enkelt vad livet lär
och vill att publiken tar intryck och själv reagerar. Precis som hennes
berättarperson reflekterar och idkar charmig självdistans.
Som dörröppnare till danskonst är Anna Vnuk ovärderlig.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 12 september 2004.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser