Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Ny uppsättning av Rivers of Mercury

2004-09-07

Fakta:

Namn: Dansemanifest
Koreografi: Paul SelwynNorton, Ohad Naharin, Per Jonsson
Plats: Dansescenen, Köpenhamn
» http://www.wooco.dk

Ett nytt dansinitiativ är taget av de fyra dansarna Ari och Hagit
Rosenzweig, Charlotte Munch Bengtsen och Trine Thirmann Thomsen, alle aktive
i Köpenhamn med kompaniet Woo Co. På Dansescenen visas till den 11 september
deras Dansemanifest‚ som består av tre atletiska, dynamiska och mycket
kroppsliga försök till att satse på koreografi som både är virtuos och
fysiskt krävande.
Ensemblen består av 12 dansare med en dansk grundstomme kompletterade av
människor från exempelvis Damaskus, Borås, Setubal och Haifa. En gemensam
utgångspunkt är den stil som finns i det israeliska Batsheva Dance Company,
med deras tendens att pressa kroppen till det yttersta och deras i övrigt
hårda stil.
Den första koreografen i Woo Cos föreställning var Paul Selwyn
Norton (UK), som med The Rogue Tool ställde surrealistiska bilder av
människor med kryckor på scenen. Ben och armar och huvuden stöttades med
käppar som i Salvador Dalis målningar, och så stod dansarna som levande
statyer, medan en trollkarsliknande figur med sin randiga käpp angav benlyft
och armrörelser. Norton blandede det stelnade med snabba lopp i cirklar
rundt på scenen, och det var många pas de deux, som dominerades av idén om
överföring av energi från den enas lemmar till den andras.
I The Rogue Tool
fanns det visst en del goda koreografi-idéer, kanske inte så enormt
originella, men till att börja med ganska så effektiva. Men det blev inte
möjligt att upprätthålla intresset när det koreografiska materialet inte
räckte till under hela de 40 minuter som stycket varade. Det var nog
tredubbelt så lång tid som materialet hade kapacitet till.
Behagligt kort och intensivt var det charmerande mellanspelet Passomezzo‚ av
Ohad Naharin. Det var en liten kärleksduett till gammal musik som
Greensleeves‚ och Tolvskillingsoperan där en vitklädd flicka och en
svartklädd pojke tolkade längtan och ömhet i en modern version av
renässansens hovdanser. Denna uppdatering av de stringenta gamla stegen var
tämligen intagande.
Kvällens stora satsning var svenske Per Johnssons sista verk Rivers of
Mercury
från 1998, en abstrakt demonstration av ungdomens strömmande
livskrafter, men kanske också en dödsdans. Musiken av Lars Åkerlund använder
i varje fall kyrkklockor på ett pregnant sätt, som påminner om en dansk
psalm ”Klokken slår, tiden går, evigheden os forestår”‚ (forestår betyder
här på danska ”väntar på oss”).
I sina kvicksilverfärgade kostymer glider
dansarna över scenen in och ut mellan varandra, likt strömmande lava, med
krav på kraftansträngningar som uppenbarligen översteg de olika dansarnas
förmåga. Det kunde i varje fall spåras en betydande matthet i hela gruppen i
slutet av verket, och man förundrades över att Per Jonssons verk ställde
högre krav på deras förmåga än de kunde uppfylla.
Man frågar sig vad detta
kan bero på, när meningen verkligen var att visa oss ”en elit av virtuosa
dansare, som pressas till sitt yttersta”, så som det står att läsa i
programbladet. De var helt tydligt pressade utöver sitt yttersta och det
ingav oro. Kanske fattas det något i deras dagliga träning, i varje fall var
det uppenbart att det överskott som behövs för att göra fysiska rörelser
till stor konst inte räckte till. Kanske det är på tiden att syna
dansundervisningen i sömmarna? En annan förklaring kan vara den att
föreställningen pågår i så olika rytmer för dansarna, som de helt enkelt
inte har haft möjligheter att träna tillräckligt i. Det verkar vara ett
problem i den danska dansvärlden!

Charlotte Christensen

Fler Föreställningar

Annonser