Operaprotest i tofflor

Sex korstolar, tom scen. Städrock, tofflor, byxdress, aftonklänning på de sju operasångerskor som turas om på stolarna och dör, dör, dör. Bitter glädje, ljuv plåga ˆ operatraditionens alla offrade hjältinnor segnar ner, faller, störtar. Och dör.

Bogdan Szyber och Carina Reich har lyckats väl förut när det gäller att pröva operascenens högspända känslolägen. Deras Unreal Estate på Stockholmsoperan ´02 var en träffande korsning av klassisk balett och rock, dansarnas lätta kroppar som stål mot Entombeds tatuerade armar.

Lika lödig blir inte Dying for love, där operans underkastade, förtryckta, svikna och offrade kvinna är tema. Verket kom till för den portugisiska festivalen Capitals, och den kritiska granskningen av operakonstens kvinnobild är kanske mer provokativ i Portugal än här.
Szyber och Reich försöker använda de sju operasångerskornas stela rörelser, styva kroppar och typiska operagester som kontrast mot de stormande känsloflödet i musiken. Men de stillsamma kropparna blir oförlösta. Trots allt blir protesten försiktig mot den armé av manliga kompositörer och librettister som ståndaktigt hållit fast vid synen på kvinnan som längtande, älskande objekt.

Vi fnissar förtjust åt operans patetiska gest. Man suckar med de stackars sångerskorna och deras krävande karriärer. Men applåderar samtidigt de ljuvliga arior och sekvenser som sjungs. Bizet, Verdi och Puccini trycker på stora känsloknappen. Man vill bara gråta med den arma Butterfly, inget annat.

Artikeln är tidigare publicerad i Expressen 4/9 2004.

Margareta Sörenson