Igenkännandets gädje i nycirkustappning

Charlie Chaplin må ha hur mytologisk status som helst, men några tonåringar i publiken hade aldrig hört talas om honom. För dem är frasen ”Charlie Chaplins dotterson gästar festivalen” tom. Mötet med Thiérrée och hans cirkus blir en upptäckandets glädje.

Arvet efter Chaplin handlar om enkla välkända trick, utförda med lika delar skicklighet och värme. I närkontakt med publiken fungerar det. En man försöker läsa tidningen, den gör motstånd, det blir värre och värre. Ett överblivet tidningsblad klibbar fast vid foten, följer med in i nästa nummer.

Liksom traditionell cirkus består nycirkus ofta av en rad olika nummer, om än sammanbundna av nya dramaturgiska grepp och omgivna av en ofta fantasifull estetisk mångfald. Genren är vildvuxen och jag man kan säga att La veillée des Abysses är ”traditionell nycirkus”. Nycirkusen är inte längre särskilt ny.

Det som ytligt sett ramar in och knyter ihop de olika numren i La veillée des Abysses är inledningsscenens storm där några människor lider skeppsbrott och avslutningens final där ensemblen sätter segel på nytt. Föreställningen är full av arketypiska och metaforiska bilder. Däremellan befinner sig cirkusen i en värld där olika nummer kan följa på varandra, samtidigt som de illustrerar djupt mänskliga situationer och relationer.

Livets hjul börjar rulla och en ful ankunge sitter vid familjebordet. När det blir hans tur att göra sitt nummer vägrar han, blir liggande stel på golvet. Det är Niklas Ek, han är välbekant och publiken hummar igenkännande. Vad gör en 61-årig svensk i en fransk nycirkustrupp?

Eks närvaro är intressant, han är den andre, stel, blond, gammal och det märks tydligt att han inte riktigt passar in. Och här kommer det fina. Han får vara med ändå, får deras vänskap och respekt – och vad händer? Han blir en av dem, kämpar med sina kamrater om att försöka förstå en nyckfull grind. En akrobatkvinna krälar in och ut genom spjälorna, det som ligger snubblande nära att bli ännu ett cirkusnummer, lyckas behålla en existentiell värme.

James Thiérrée, som är akrobat, mimare och skådespelare måste förhålla sig till ett mångfasetterade arv och dess problematik. För två år sedan, i föreställningen La Symphonie du Hanneton (Ollonborresymfonin), var brottningen med traditionella cirkusdiscipliner hårdare. Det nya verkets titel inbjuder onekligen till många olika associationer (veillée betyder uppvaknande och abysses anspelar på latinets abyssus som står för bottenlös klyfta).

Nu vårdas arvet omsorgsfullt och med kärleksfull distans. I ett förvandlingsnummer där en bordsduk och ett par ljusstakar skapar en häst – eller är det en älg – kan man se spår av cirkusdressyren med exotiska djur, som etablerades på 1850-talet. Manegens cirkelform finns inledningsvis som en rund ljusramp i taket, i slutet drar Thiérrée ned gyllene skynken ned från den och en halvcirkel bildas där en operasångerska ingår en surrealistisk förening med ett piano. Alla är clowner då och då, men det är inte borglighetens normer som häcklas och man skrattar heller inte rått åt den som misslyckas med att få plats i en soffas sociala gemenskap.

Det här är cirkus med mjuka händer och i absolut kontakt med publiken. Man kan ta med sig barnen, alla kan känna igen sig – även stela, halvgamla dansvägrare.

Astrid von Rosen