Kattmusikal gör succé igen

Anna Vnuk sätter upp Cats hade premiär förra året på Dansens hus. Det
hindrade inte att den blev en av parkteaterns mest besökta föreställningar
under hela sommaren när den på nytt visades i Vitabergsparken.

I Anna Vnuk sätter upp Cats förmedlas med en liten kropp en gigantisk
känsla. Nämligen den att bli lämnad. Anna Vnuk blottar sig själv och strör
salt i både sina egna och publikens sår med hennes formspråk som balanserar
mellan modern dans och performance.
Fem minuter in i föreställningen säger
hon ”Vi hann inte längre för Anders som jag var tillsammans med i sex år
lämnade mig och resten av föreställningen kommer att handla om det.”
Och det
gör den. Den handlar om att bli lämnad och om att bli så jävla ensam. Och om
paniken, ångesten och känslan av att vilja dö. Och om hur ett mörker lägger
sig över hela tillvaron för att man inte har någon att äta frukost med. Det
är så ärligt och rakt på sak att det under ett ögonblick känns som om
Vitabergsparken inte alls är den mest fullsatta kvällen på hela sommaren.
Nej Anna berättar det här bara för mig.

I Anna Vnuks Cats är det fyra manliga kattkompisar till Anna, pulserande
sjuttiotals beats, en telefon och hennes egna nakna ord och dikter som
samsas om utrymmet på scen. Och under de femtio minuterna kastas vi mellan
höftrullandes katter som andas Sikta mot stjärnorna och riktig musikal, Anna
som läser ur en bok om katter och en telefon det strömmar ”Love me! Take
me!” ur.

Mest tumlas om det om i publikens känsloarkiv när Annas ord om att bli
lämnad, om att få panik och ”jag kommer att dö” – känslan transformeras till
rörelser. Hon går sönder, halkar fram och kan inte stå upp. Att se hennes
ord sippra ut i kroppen gör mer ont än att höra dem. Eller då hon mellan
meningarna måste bli buren, lägga sig bredvid och kela med hennes
kattkompisar för att inte alldeles trasas sönder. Så som en person söker
tröst hos familj och vänner när den blivit lämnad.

I Solofestival med mig själv, pratade Anna Vnuk mest om sig själv och
dansade till popmusik. Hon bröt då mot de flesta regler som hon upplever
finns inom den moderna dansen. Och med denna kattmusikal gör hon det delvis
igen. Hon sätter sig själv och sina egna erfarenheter i fokus för hela
föreställningen. Dessutom precis på det sättet hon själv vill, utan regler,
begränsningar eller inramningar.
Resultatet ger, kanske förvånande, en
väldigt direkt och snudd på minimalistisk känsla som går rakt fram utan
några omvägar.

Josefine Wikström