Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Rock n´roll buto

2004-08-26

Fakta:

Namn: Tougé
Koreografi: Carlotta Ikeda
Musik: Laurent Paris, Spina
Ensemble: Compagnie Ariadone och Spina/Carlotta Ikeda
Plats: Stora Teatern
» http://www.festival.goteborg.se

Butodansen hör till grundackorden i Göteborgs Dans- och teaterfestival.
Carlotta Ikedas föreställning Togué är en chockerande uppvisning där
rockmusiken dominerar och dansen blir förryckt.

Göteborgs Dans- och teaterfestival är för mig starkt förknippad med buto.
Den japanska gruppen Sankai Juku, som sakta firade sig ner från tågvinden på
Stadsteatern vid sitt första gästspel i stan 1984, satte oförglömliga spår.
Jag tycker det viktigt att ibland påminna om att dagens, nu
tioårsjubilerande, festival hade en stark upptakt redan på 80-talet.
Butoinslaget öppnade dörren på vid gavel utåt, mot nya erfarenheter och
upplevelser av andra dans- och teatervärldar. Göteborgsfestivalens själva
grundackord.
När nuvarande festival startade 1994 var Carlotta Ikeda en av gästerna som
förstärkte klangen. Hennes vitpudrade butosolo med groteska grimaser var
dans och kropp så naken, nära och noggrann att den brände sig fast i minnet.
Lågmält stark i sin oändliga långsamhet.
För dem som nu går till Storan för att återse butodrottningen Ikeda och
förväntar sig något liknande lär föreställningen Togué bli en chock.
Här är
det buller och bong, rockmusik i volymer på gränsen till distorsion och en
grupp dansare som knycker och rister fram över scenen bland rökridåer och
ljuseffekter. Butons rena, slingrande och sammanbundna rörelser är uppbrutna
och stundvis helt förryckta.
Musiken har nämligen makten. Tremannabandet Spina – Pascal Maunoury (sång)
Bruno Barres (trummor) och Laurent Paris (gitarr) – utgör en tung manlig
kontrast till fem japanska flickor sittande på klassisk diagonal. Till ljusa
kvinnoröster brer flickorna i sirligt ritualiserade rörelser ut sina
skimrande kimonos. Men det är lugnet före stormen, för i bakgrunden lurar
rocken. Vi hör den först som en lätt förstärkning, men alltmer tar Spina
överhanden. Flicksången dränks och kimonodansen bryter ihop.
Ur de vackra dräkterna tumlar fem nakna, vilsna kroppar. Lössläppta antar de
allt mer djuriska drag innan musiken från sin upphöjda position bokstavligen
slukar dem. När dansarna dyker upp igen irrar de runt som sköra sländor i
tyll, totalt dominerade av vrålet. Olydiga flickor som gör fula miner och
ger grotesken nya dimensioner.
I en annan scen studsar de in som en
blandning av potatisar och grodor – en rolig, sofistikerad dagisdans eller
buto som otecknad serie. Men ingen ids skratta – eller också är jag lomhörd
av volymen.
Slutligen ser vi självmedvetna utvikningsflickor som bedrägligt tror sig
domptera musiken, när den i själva verket hotar att klämma dem till döds.
Vill man kan man läsa Togué som en kamp mellan kulturer. Samtidigt avtäcker
Carlotta Ikeda en aldrig anad släktskap mellan rocken och buton. Särskilt
tydligt blir det i ett par mellanspel där hon dansar själv, påklädd och utan
traditionens vita mask, på jämbördig fot med musiken. Då blir Togué en
uppvisning av inverterade krafter; rocken öser ut medan buton samlar inåt.
Just där är spelet suggestivt vackert och visar butodansens styrka att
mejsla fram rörelser, även i musik som tränger genom märg och ben.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 25 augusti 2004.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser