Favoriter på Göteborgs Dansfestival

Det är tur att kärleken finns. Hur skulle vi annars orka leva i denna värld?
Jag kommer direkt från ett bröllop i min vänkrets till Les Ballets C de la
Bs föreställning Foi.
Kontrasten mellan den varma, levande och kärleksfulla
stämningen i sällskapet jag nyss lämnat och det gråa hörn av en havererad
verklighet som möter mig på Stadsteatern kunde knappast vara större.
Allt
förefaller dött, bara en ilsken ton tjuter över den utnötta miljön där några
människospillror ligger kvarglömda efter katastrofen.
James Thiérrée skildrar haveriet i betydligt ljusare skala. Med poetisk
finess och hisnande kroppslig fantasi tar överlevarna i La veillée des
abysses sin nya tillflyktsort i besittning. De bygger vackra bilder och
leker överraskande med vardagens detaljer.
Festivalens
invigningsföreställning på Göteborgsoperan var ännu ett Thiérréeäventyr som
värmde ända in i hjärtat.
Allt är inte dött i Foi. Oljudet tystnar. En kvinna upptäcker till sin
förtjusning att hon lever och vecklar ut sin gistna kropp medan hon strör
bibelcitat omkring sig. En annan återgår till sitt arbete och väderflickan
fortsätter frenetiskt demonstrationen av den prognos hon blivit avbruten i. Medan dessa kroppar mödosamt börjar söka sina fästen omsvärmas de av en
skara ljusklädda varelser, som brister ut i sång. Kanske är de andarna som
vaknar.
Om kampen för att, trots allt, tro på och driva livet vidare handlar
Sidi Larbi Cherkaouis starka rekviem över en förlorad mänsklighet.
Foi betyder tro, eller tilltro.
När det gäller Les Ballets C de la B handlar
det alltid om fysiska uttryck. Om vad människor gör med varandra och sig
själva, handgripligen.
I Foi avslöjar den suveräna ensemblen falska leenden
lika skoningslöst som lånade gester. De ljusklädda dubblerar och nyanserar
rörelserna. Sidi Larbi Cherkaoui går som vanligt långt utöver de
traditionella koreografiska gränserna, även om dansanta rörelser är mer
framträdande här än i de föreställningar gruppen visat på tidigare
Göteborgsfestivaler.
Kroppens språk och orden, samt Capilla Flamencas
levande musik håller med och mot varandra. Renässanstoner i vackra bågar
ställs i kontrast till betongvardag med dagsfärska svenska tidningar,
amerikanska boxhandskar och en uppklistrad bild på en försvunnen son. Livets
osynliga smällar blir lika tydliga som kvinnomisshandeln i otäckt mjuka
rörelser.
Och ändå, trots det plågsamma igenkännandet av den värld som är vår, finns
där en framåtsiktande glädje. Kvinnan klär stolt sitt barn. Framför allt
bärs hoppet av konsten. När lutspelaren stiger ner bland de trasiga
figurerna, då ljusnar stämningen. Med hela kapellet på plats ser vi en skymt
av paradiset.
Men det är skört som spindelväv – och kärlek.

Recensionen har tidigare varit publicerad i Göteborgs-Posten den 23 augusti 2004.

Lis Hellström Sveningson