Glatt återseende av Chouinards skapelser

Sommaren i Köpenhamn domineras teatermässigt av Fools 25, som ger
möjligheter att få veta var olika välkända danskompanier står för idag.
Förväntningarna inför återseendet med den kanadensiska magikern till
koreograf Marie Chouinard var högt uppskruvade, och lyckligtvis infriade hon
dem fullständigt, då hon den 28 juli återvände till den stad som befann sig
i ett euforiskt tillstånd över att solen tittade fram efter två månaders
oavbrutet regnande.
Kvällens inleddes med ett solopeformance Etude # 1 för en ung dansare i
steppskor med silverklackar samt ett enhörningshorn av silver sittandes i
nacken. Hennes ansikte var sminkat till en blå maskering med silverfärg runt
ögonen. Hon bärs in på scenen av en vänlig ung man som ställer ner henne i
den blå rektangel på golvet där hon ska steppa fram en historia. Först
sätter han några kulor i rörelse över den blåa ytan, vars ljud förstärks av
mickar i golvet tillhögtalarna, dessa mickar och realljud är nästan enda
musiken. Så går pojken ut och flickan inleder några enkla dansövningar, som
i en modern utgåva av Harald Landers Etudes, från minimalistiska böjningar
av en hand, utsträckning av ett ben övergår denna förevisning av dansens
delelement gradvis i allt våldsammare spasmer som böljar genom kroppen i
denna så typiska Marie Chouinard-koreografi. Flickan blir till en marionett
som slits och dras av en yttre kraft och ljudet av steppskorna blir allt
starkare och till slut låter det som om åskan går eller som en rysk
maskinverkstad utan arbetsmiljöregler.
Flickans maskerade ansikte verkar
skräckslaget allt medan hon är fångad i starkare kraft och rör sig som en
stepande häger. Man tänker på trollkarlens lärling, som tvingas hämta vatten
till den stora översvämningen.
Sen inträder en välgörande ro, men flickan får ändå inte vara ifred. Hennes
rörelser med spagat och skuggboxning blir allt våldsammare och själv blir
hon alltmer utmattad, så att hon börjar vifta med armarna likt en parodi på
Den döende svanens rörelser. Mot slutet blir det för mycket av Silly walks
(Monty Python) i flickans extrema rörelser, och man skulle vilja att Marie
Chouinard kunde korta detta solo med cirka åtta minuter, då allt går på
tomgång. Äntligen dyker pojken upp igen och skickar en sista kula över den
blå scenen.

Andra delen av föreställningen visade upp hela Compagnie Marie Chouinard‚
som idag är utvidgat med flera unga män, som utgör ett lysande supplement
till de märkligt maskerade flickorna, de har olika slags galna randiga,
tättsittande kostymer. Marie Chouinard bygger upp sin föreställningar på ett
mycket musikaliskt sätt, några av dem i form av rondo med tillbakablickande
motiv, andra med kontrasterande element. I Chorale ackompangeras
föreställningen av andningsövningar, där högt stönande män och kvinnor
hoppar fram på scenen, stön som kommer direkt från solar plexus: Hå hå hå,
ansiktsmålningarna påminner om eskimåkämpar och ljuden och det skrattretande
i det hela och långa passager utgörs av en form av tantrisk sexuppvisning:
ingen utlösning av kroppsvätskor, men en uppvisning av orgasm på scen.
Det är otroligt vad dessa unga kvinnor och män förmår att göra med sina
kroppar, och bukmuskulaturen är i fin form. Det är också underhållande att
få vara med om detta.
Marie Chouinard är som bäst när hon går över gränser,
för hon går till sådana ytterligheter som ingen annat koreograf i hela
världen gör. Glöm allt det traditionella om att dansen ska stå för en slags
skönhet – men det här är ändå otroligt vackert på grund av den styrka som
finns i det hela. Och det finns en ny slags poesi i flickan som ylar mot
månen likt en kåt koyote-hund, eller de kyssande paren (man-kvinna samt
kvinna-kvinna), som gradvis uppnår den totala extasen. Det finns massor av
berättelser i dessa hyperventilerande kvinnor som befinner sig på gränsen
till nervsammanbrott i likhet med deras gungande män. Det är historier om
kärlek och utsatthet, om ångest över livsvillkoren och om tillit.
Marie
Chouinard är vår tids största gåva till dansvärlden, och hennes
föreställning i Köpenhamn var ett upplyftande återseende av uttrycksrikedom
och dynamik som man inte kan få se på andra håll. Beroendeframkallande är
vad det är!

Charlotte Christensen