En poetisk trudelutt

Parkteaterchefen Linda Zachrisson har deklarerat att årets program presenterar scenkonst med rörelsen som minsta gemensamma nämnare och har fångat in flera goda repriser, som clownen Manne. Några nya produktioner också, som Linus Tunströms Hjälp! med Cirkuspiloterna och nu La Strada i regi av dansaren Bernard Cauchard, som setts i flera av Birgitta Egerbladhs verk de senaste åren.

Med flera somrars strålande succé för dans i augusti i Vitabergsparken, är det lätt att dra slutsatsen att ”rörelse” gör sig i utomhusteaterns speciella miljö. Men dansprogrammen har ofta varit mycket kvalificerade och alls inte lätt-och-lagom för en ovan publik. Att utveckla och fördjupa mim och nycirkus är svårt, ytligheten ligger och lurpassar bland jonglörens bollar. Tunströms Hjälp! var ett seriöst försök att integrera nycirkusens tekniska finesser med en mer motsträvig historia om elaka barn på en lekplats.

La Strada är ytterligare ett steg för att gå vidare i genren nycirkus-mim och underhålla med en knivsudd allvar. Med en scenkonstnär som Siri Hamari kan det inte misslyckas helt. Hon är i sig en poetisk trudelutt, just så som det sägs i denna omdiktning av Federico Fellinis film. Rundögd och plastisk, komisk och gripande ger hon någon liten tyngd åt denna rätt timslånga Fellini light.

Berättelsens inre frågor om att bryta upp eller stanna och om kärlekens pris blir för summariskt avhandlade. Varför stanna hos buffelsvinet Zampano, när man kan dra med en kul kille med något mellan öronen? Filmens komplicerade väv av stämningar, längtan, sorg och kärlek-trots-allt ryms inte i parken. Och för alla åldrar över sex år? Nja, tveksamt.

Margareta Sörenson