Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Sommarens återseende av Fools i Köpenhamn

2004-07-21

Fakta:

Namn: Ma
Koreografi: Akram Khan
Plats: Kanonhallen, Köpenhamn
» http://www.kit.dk

Det är intressant att följa denna regniga sommars festival i Köpenhamn, där
man firar det 25:e året av de allra första föreställningarna som sattes upp
i Foolsfestivalen av den konstnärlige ledare Trevor Davies, som en plötslig
attack riktad mot den lugna danska publiken.
Hela den rad föreställningar
som nu pågår är ett återseende av många av de artister och grupper som genom
åren medverkat i festivalen och väckt stort bifall hos den danska publiken.
Det har varit älskade repriser av sådant som man aldrig får nog av som Le
Cirque Invisible‚ och det har visats nya föreställningar av återkommande
konstnärer. Det är lärorikt att få vara med om och det visar hur snabbt
skeenden förändras, särskilt i den dansvärld och performancekultur som ingår
i Foolskonceptet.
I vardagslivet lägger man inte märke till i hur hög grad danslivet alltmer
utvecklas. Dansk tv hade under en lång tid en kampanj som ville varna oss
för faran med fyrverkeriraketer med en slogan som löd: Gå aldrig fram och
kolla en raket som inte smällde av. Så är det också med dansen: Vi ser
praktiskt taget aldrig ett stycke två gånger, koreograferna ger oss hela
tiden nya verk. Nya rörelser, ny scenografi, ny musik. Det är inte som på
teatern som kommer med Shakespeare, Strindberg och Ibsen varje säsong samt
väldigt trevande nya verk. Det är en gåva till danspubliken att glädjas åt
en speciell stimulans. I gengälld blir vi också blasé på väldigt många saker
som för bara några säsonger sedan ansågs väldigt banbrytande.
De fantastiska
platser i staden som för 10-15 år sedan ansågs vara överflödiga har vi
återvänt till: maskinhallar, vagnhallar, kyrkorum. Fascinationen för
det exotiska, dansare från Afrika och Asien, har bytts ut mot en större
förtrogenhet med den värld som ligger utanför Europa, och de multikulturella
föreställningarna har inte längre så stort nyhetsvärde.
Den här invänjningen präglar också upplevelsen av några av de stora namn som
Fools 25 ger oss möjligheter att få uppleva. Det var intressant att få
återse Black Blanc Beur‚ vars presentation av headspins, break, hip hop mm.
blev en stor sensation 2002, det var fantastiskt att få vara delaktig i den
publik som entusiastiskt applåderade varendaste lilla trick i
föreställningen. Man upplevde verkligen hur dansen hade fått en förankring
bland dem i storstaden som inte är några svanprinsar. Samtidigt visade
föreställningen med sin charm och vitalitet att det finns gränser för vad
man kan uttrycka med denna dansstil, som bara är en ny vokabulär och
egentligen inte ett nytt språk. Som Balanchine uttryckte det hela, så är det
omöjligt att sätta en man och en kvinna på scen utan att det upplevs som en
historia, och det fanns också väldigt många fina studer mellan flickorna och
pojkarna på scenen, men som uppvisning blev det i slutänden ganska
repetitivt.
Det är emellertid befriande att en grupp som Black Blanc Beur‚ har en modern
kvinnosyn. Vi ser vår tids kvinnor på scenen: kraftfulla, energiska,
humoristiska och glada. Inte några självuppoffrande typer (svanprinsessor)
här inte. Det är skönt att inte behöva få könsstereotyper serverade för sig
– så dessa kvinnor representerar ett bra alternativ till kvinnotidningarnas
bilder av sexistisk kvinnlighet som liknar våldtäcktsoffer och
heroinjunkies.
Det mest spännande återseendet för mig var Akram Khan Company, som gav
föreställningen Ma. Efter att ha varit den stora solisten är Akram Khan nu
en del av en ensemble som består av unga av olika etnisk bakgrund. Det
innebär att den postulerade autenticiteten i det asiatiska
förhållningssättet till kathak-dansen och dess universum blir väldigt
urvattnat. Historien handlar om inget mindre än att förstå meningen med
livet,och som medskapande har Khan denna gång haft författaren Hanif
Kureishi samt en traditionell asiatisk musiker och en cellist som framför
musik av Riccardo Nova.
Historien om jorden, moderen och universum blev om
och om igen berättad och man sjöng kraftfullt och gutturalt enligt asiatisk
teknik: Da dum, da dum, gagggedididiga, dum – da di da. Gadum. Dum is for
earth, Da is for sky‚. Javisst.
Kompaniets nya dansare vad både vackra och härliga och scenbilden belystes
också med ett varmt ljus som passade till föreställningen, men den kunde
inte gripa mig. Dels blev historien om en man som återvände till sin mors
hemland för att hänga sig med huvudet neråt i ett träd för att rensa upp
förvirringen som rådde i hans hjärna alltför sockersöt, dels är problemet
med Akram Khan, som han fremstår i en grupp av icke asiatiska dansare, att
den ”indiskhet” som jag hade hoppats finna, inte fick tillräckligt starkt
genomslag i föreställningen. Den grund han själv har i kathak-dansen verkar
fungera utmärkt som identitetsskapande hjälp för europeiskt uppväxande
storstadsmänniskor, i likhet med de unga som hans grupp består av.
Men detta blir inte till hans eget livs språk. Den traditionella asiatiska
dansaren tränades i sin hemby, vid sitt hov, eller på sin dansskola från
koltåldern till tonåren, dag ut och dag in. Hårt och målinriktat och
obönhörligt drillades kroppskontrollen. Den statiska värld som fostrade
dessa artister, som också var knuten till en rituell del av en kult,
existerar knappast längre idag. Ganska osofistikerade indiska och japanska
grupper vidarebefodrar idag mångtusenåriga traditioner, men deras miljö och
publik finns inte längre.
Den traditionella dans, som Akram Khan står för, ligger därför långt ifrån
hans egen verklighet i nätverket av europeiska festivaler, och hans grupp
använder den som ett formspråk bland många, en dansstil utan religiösa
undertoner. Därför ser man varken ögon, eller handrörelser som är tränade i
tjugo år och är svindlande perfekta, eller förnimmer rötterna tillbaka i de
mångtusenåriga traditionerna. Urladdningarna och stämningen kring lägerbålet
i Ma berörde mig därför inte i någon högre grad: Det hade gått och blivit
Riverdance av den asiatiska dansen, som i den form som vi fick se den i
Köpenhamn, var helt och hållet inriktad på den europeiska storstaden. Det är
helt naturligt med avseende på Akram Khans uppväxt i London och hans
deltagande i Peter Brooks Mahabaratha-föreställning, men i detta sammanhang
så verkar han i ett kulturellt ingenmandsland, som inte säger något som är
tillräckligt intressant för att kunna attrahera åskådaren.

Charlotte Christensen

Fler Föreställningar

Annonser