Dansdagar i Barcelona
Dies de Dansa – En festival för samtida dans i det urbana rummet.
En del menar att dans i det urbana rummet är det man kan se vid
Medborgarplatsen i Stockholm en fredag kväll. Andra att det är det som är
att leva och bo i en stad med mer än 500 000 invånare. Dies de Dansa handlar
om att skapa dans i, kring och på en specifik plats i stadsmiljö.
Dies de
Dansa är måna om att vara publiktillvända och presenterar därför alltid
korta föreställningar så att publiken orkar koncentrera sig, och har alltid
fri entré och billiga workshops, så att nästan alla kan komma.
Festivalens
hjärta var i år vid MACBA – Museet för samtida konst och CCCB – Centret för
samtida kultur i Barcelona som ligger vägg i vägg med varandra nära
universitetsområdet mitt i centrala Barcelona.
Under denna tre dagar långa trettonde upplaga av Dies de Dansa, kunde man se
26 olika koreografer, dansare och grupper från Cuba, Brasilien, Frankrike,
Schweiz, England, Tyskland, Belgien och framför allt Spanien.
Festivalledningens intention är att de inbjudna grupperna kommer en månad
före festivalen, får sin plats tilldelad sig och skapar en föreställning
utifrån platsens förutsättningar. Dies de Dansa använde sig av åtta olika
platser. Förutom MACBA och CCCB, dansade man bla vid en kommunal
badanläggning, framför kulturhuset vid Placa Katalonien och vid Joan Miro
stiftelsens tufft betongmodernistiska byggnad. Platserna var noggrant
utvalda och festivalen ville att kreatörerna skulle ha möjlighet att
inspireras inte bara av byggnadernas häftiga arkitektur och omgivning, men
också av deras innehåll.
Sammantaget var upplägget mycket ambitiöst, allt var utomhus och hela tiden
med fri entré.
Enligt festivalens producent hade gruppernas förberedelsetid på plats, av
olika anledningar, begränsats till en dag istället för en månad. Och det
märktes. För ganska mycket av själva grundidén försvann, att göra
platsspecifika (eller sitespecific) samtida föreställningar där man
verkligen använde sig av platsen. Grupp efter grupp dansade stycken som
kunde ha spelats nästan precis var som helst. Det var också konstigt att
grupperna bara framförde brottstycken ur sin repertoar, korta solon som
hängde löst efter varandra, istället för att med tidsbristen i åtanke, visa
upp en hel redan färdig föreställning. Mellan varje stycke uppstod långa
förvirrade tysta pauser, ibland skulle publiken förflytta sig och ibland
stanna kvar. Det var inte alltid som någon berättade till var vi skulle gå
eller om vi skulle stanna. Helhetsintrycket var i alla fall att alla på
scenerna verkade ha väldigt kul och att festivalen mest var som en charmig
skolfest där scenen stod öppen för allas jammande. Och det kan ju vara
roligt att titta på ett tag. Men vi fattade inte riktigt poängen.
Genomgående var det samtida dans, med starka influenser från capueira och
streetdance. De flesta arbetade med kontaktimprovisation och var runt 30 år
gamla. Nästan alla dansare i alla kompanier var vardagsklädda, musiken
skötte de själva och ljussättningen var mycket diskret och enkel. På dagtid
var det såklart ingen alls. Och det är inte något fel med någon av dessa
komponenter i sig. Det tråkiga var att alla nästan gjorde samma sak och att
det blev jämntjockt.
Men fyra grupper, den brasilianska street och capuerira gruppen Membros,
brasilianarna Verve, Barcelonabaserade Rare Vis och Schweiziska Alias stack
ut och hade en tydligare egen profil. Membros skildrade gatumiljön i Rio,
med tonvikt på utslagna, knarkare och andra vilsna typer. De dansade mot en
grafittimur och braekade på asfalten. Verve var en av de få grupper som hade
en enhetlig scenkostym. Klädda i ljusblått arbetade de med gruppkoreografier
och kast. De försökte febrilt och med stor entusiasm utmana tyngdlagen för
att klara att vandra rakt upp för en slät vägg. Rare Vis bestod av en man
och en kvinna som ömt och mycket charmigt dansade en sorts kärleksdans till
släpig cubansk musik. Alias var den grupp som mest ansträngde sig för att
använda och dramatisera sina platser. Deras framträdande blev nästan en
installation. Festivalen presenterade många duktiga dansare, men den roddiga
strukturen i organisationen och bristen på tydlighet i syftet gjorde att det
mesta kändes oprofessionellt.
Men publiken var stor, totalt 12 000 personer. De följde troget och lystet
med kors och tvärs över hela stan och satte sig ivrigt ned på dammiga gator
och regnvåta piazzor. Knäpptysta njöt de till de olika kvartslånga styckena.
Och efter varje akt brakade applåderna loss. De jublade! Så vad missade vi?
Vi som tyckte det var så tråkigt och platt, vi som förundrades över hur en
så ambitiös festival efter så många års arrangerande kunde misslyckas med
sitt syfte så till den milda grad, vi som sista kvällen snopet undrade
varför ingen dans tog oss med storm. Det vet man inte. Det man säkert vet är
att Barcelona är en underbar stad med massor av vackra hus och platser och
framför allt med en publik som törstar efter och älskar dans och fysisk
scenkonst. Man vet också att det finns allt kvar att göra på området, för
det känns som att den här sortens dans med den här sortens förutsättningar
kan bli precis hur spännande som helst.
Fler Föreställningar
