Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Blow upp – Ballongen som inte lättade

2004-07-03

Fakta:

Namn: Blow Up
Koreografi: Tim Rushton
Ensemble: Nyt Dansk Danseteater
» http://www.nddt.dk

Det är svårt att vara lätt – tyngdkraften finns för att hålla människan på
jorden. Mot den kämpar dansaren dagligen i det tysta.I varje stund
förändras styrkeförhållandena, till tyngdkraftens fördel. Till slut blir det
omöjligt att springa, och det evigt statiska tillståndet infinner sig. Men
inte bara den kroppsliga rörligheten reduceras med åldern. Även de mentala
saltomortalerna blir allt vanskligare att genomföra allteftersom livet går
vidare. Det kan få hjälp på traven av tillvarons hårda slag, som tvingar fram
omprövning och fantasi inför det obönhörliga. Men det blir inga höga hopp i
den dagliga rutinen och den varats olidliga lätthet, som författaren Milan
Kundera myntade som ett användbart begrepp till varning mot att stelna till
i välbehaget.
Just hemkommen från en Rysslandsresa kan det vara svårt att vänja sig vid
den skandinaviska välfärden, speciellt i samband med konstaterandet att den
är under snar nedbrytning för att ersättas av en ny form för skandinavisk
autistisk egoism. Det är möjligt att detta obehag över det tama, kalla och
lite självförälskade bidrar till en negativ värdering av vårsäsongens
definitivt sista dansföreställning på Det Kongelige Teater, gästspelet av
Nyt Dansk Danseteater med Tim Rushtons senaste verk Blow Up. Men jag var
ändå inte ensam om att konstatera att finna mig ”not amused”. Större delen av
premiärpubliken hade svårt att känna minsta entusiasm för den trötta
blandning av cirkuselement, visuell poesi och en väldigt repetitiv scenisk
handling.
Huvudagerande var Carlos de la Fè och Edhem Jesenkovic, båda
intressanta performers med karakteristiskt kroppsspråk och viss komisk
talang, speciellt Edhem Jesenkovic (född i Sarajevo) är en kul böjartist och
ormmänniska som arbetar med staccatto-rörelser, medan spanske de la Fè har
en intressant latino-utstrålning à la West Side Story.
Nu hade Tim Rushton
givit dem rollerna som clown och konferencier i en alldeles för lång
cirkusföreställning, där man drog alltför stora växlar på deras talanger.
Särskilt Carlos de la Fè var väldigt tröttsam som hyperaktiv bullrig boss,
som om och om igen ropade genom sin mikrofon fastklämd på rockslaget, till
Jesenkovic: È stupido …
Det framgick inte riktigt, varför han skulle tala
en spansk-influerad italienska och det framgick överhuvudtaget inte varför
föreställningen skulle belamras med dålig dialog.
Det fanns alltför många misstag av den här typen i Blow Up. Det är ofta till
stor skada för dansföreställningarna när de försöker vara performances och
även innefattar den mänskliga rösten. Varför tror man att man inte behöver
utbildning i förmågan att tala på scen, när man inlåter dansarna på andra
områden inom scenkonsten. Scenkonst är konst, det är kunnande och
utbildning, det är hantverk och livslång övning. I annat fall kan det vara
flyt och happenings och tillfällig gestaltning och då handlar det om en
annan typ av konst, som heller inte kommer av sig själv. En skådespelare som
ska sjunga eller dansa tar lektioner, en dansare som ska tala gör det inte i
lika hög utsträckning. Därför låter talet ofta konstigt, utan moduleringar,
oprecist i förhållande till det stämningsläge som ska slås an på scenen.
Carlos de la Fé blev därför irriterande och charmlös istället för att vara
Donald Duck-artat explosiv.
Den naturlige charm, som är en av Edhem
Jesenkovic medfödda begåvningar gick också förlorad som luften ur en
ballong. De två gick oss på nerverna istället för att roa oss. Och man kan
bara skylla på Tim Rushton, som inte hade finjusterat sina medarbetare.
En
vemodig tanke sände man till Kitt Johnsons fina lilla dans- och
cirkusföreställning med gula citroner som både visade prov på melankoli och
glädje och visuella attraktioner.(Se recension här på webbsidan.)
Blow Up vill gärna försöka vara commedia dell’arte – men vi är långt ifrån
denna månghundraåriga teatertradition som också kräver år av arbete med de
konstnärliga greppen och deras effekter på publiken.
Huvudproblemet med Tim
Rushtons senaste föreställning är, att han inte lyckas etablera kontakt och
sympati mellan scen och salong, det blev ingen teatral interaktion mellan
scenkonstnärerna och publiken, trots all ihärdig gestik och alla tillrop.
Dansmässigt var Blow Up också problematisk, eftersom det är något
mekaniskt över stora delar av Tim Rushtons koreografi idag. Armar och ben
slås in och ut, likt en sprattelgubbes eller som videosimulerade rörelser.
De agerande liknar mekaniska dockor och det finns inte något riktigt flyt i
dansen.
Bäst lyckades man med de lyriska passagerna till några klassiska
hits (eller har de definitivt blivit reducerade till hissmusik eller
ringsignaler i mobilerna?) som Månskenssonaten i en passage med en stor
heliumfylld fågelskrämma, som stod och larmade på scenen och Mozart (Elvira
Madigan) men det kändes ändå alltför lättköpt, även om den diminutiva Stina
Mårtensson och megalånga Kim Mühlenfeldt gjorde ett ganska skönt romantiskt
pas de deux på en äng av gröna ballonger – och fick aftonens spontana
applåd. Då förhöll man sig å andra sidan undrande inför raketerna och
zeppelinarna, som försökte verka så poetiska, men som är alltför krigs- och
kapprustningsbelastade för att kunna uppfattas som pittoreska baddjur eller
andra ofarliga leksaker.
Tror kanske Tim Rushton att danskarna har slutat
att tänka bara för att de har gått i krig tillsammans med Mr. Bush? Man kan
inte låta bli att undra om det är så han menar, men man skulle hellre vilja
se honom på barrikaderna mot fördumningen, den olidliga ytligheten och
självtillräcklighetens Danmark, tillsammans med sina duktiga dansare från
Nyt Dansk Danseteater, som är så internationellt bemannat som de flesta
dansteatrar är idag.
Vi är i behov av utmaningar från scenen idag, och
speciellt i behov av utmaningar från Tim Rushton.

Charlotte Christensen

Fler Föreställningar

Annonser