Cirkus Linus

När Parkteatern drar igång i Vitabergsparken, då har sommaren kommit till
Stockholm.
De senaste årens satsningar på kvalitet med bredd har gjort
stockholmarna alerta på att kolla vad som bjuds.

I augusti blir det som vanligt dans för hela slanten, det vill säga gratis.
Men redan premiärkvällen är det rörelse som gäller: Hjälp! är nycirkus med
Cirkuspiloterna, orkestrerade av en regissör med vana vid mim, rörlig teater
och blandformer. Linus Tunström i beprövat team med scenografen Ulla Kassius
har gjort teater av en lekplats hela dynamik. Tolv ungar och absolut
idyllfritt, med underrubriken ”om lek, våld och kärlek”.

Det är med igenkännandets rysning man ser hur lekplatsens egna krigszoner
uppstår: flickorna mot pojkarna, tuffa pojkar mot snälla, motståndsfickor
och yttre angrepp: ful gubbe! Föräldrar! Komiska som teckningar är två
systrar som rör sig i grupp, omutligt beskyddande sin babybror som de
samtidigt plågar. Ih! Barndom.

Hemsk är den. Och något lite klokare blir vi kanske att påminnas därom.
Nycirkusens nummer i påle, trapets och språngbräda låter sig alldeles
rimligt fogas in i lekplatsens logik och mycket blir sagt i stort sett utan
ord. Nycirkusens blandning av underhållande teknik, humor, allvar och lyrism
är som gjord för en spelplats som denna; Linus Tunström har tagit formen på
allvar men kunde kanske packat innehållet ännu tätare.

Den som fruktar att teatern, och teaterkritiken med den, ska gå och dö
klosterdöden kan gå till Vitabergsparken. Publiken har för länge sedan
förstått att orientera sig i dans, mim och nycirkus. Också på de största
teatrarna är dessa former redan inne och skapar nya samband, som med
Birgitta Egerbladh på Stockholms Stadsteater, eller Mats Ek på Dramaten. Dör
gör bara det som får torka bort, glömt av de som skulle vattna.

Margareta Sörenson