Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Abdallah – Orientalism från den tid då man kunde drömma sig till Basra

2004-05-24

Fakta:

Namn: Abdallah
Koreografi: August Bournonville
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Det Kongelige Taeter
» http://www.kgl-teater.dk

August Bournonville skapade sin balett Abdallah under ett år när koleran
härjade i Köpenhamn och samtidigt med det nationalpoetiska äventyret Et
folkesagn
.
Abdallah är det otursförföljde hjälten som förförs av rikedom och
sköna kvinnor. Gasellen från Basra‚ som undertiteln lyder, syftar på den
sköna Irma som slutligen förlåter honom, hans skamliga eskapader till trots.
I sin ungdom hade Bournonville upplevt äkta orientalisk dans i Paris men
paketeringen är i de illustrerade resehandböckernas och de resande
konstnärernas bilder från den islamiska världen omkring Medelhavet. Orienten
utövade sin Tusen och en natt-fascination – som den förfinade arkitekturen
och de beslöjade kvinnornas värld, medan männen var stolta och grymma på ett
pittoreskt sätt.
Författaren H.C.Andersen och konstnären Martinus Rørbye
hade efter att ha besökt det Osmanska riket kostaterat hur man levde där,
medan Bournonville lät sig inspireras till sin icke-polemiska orientalism
genom diktverk och bildkonst.
Många av de ursprungliga kostymteckningarna till uruppförandet 1855 finns
kvar i Det kongelige Teaters arkiv, och de härrör från den scenograf som i
särskilt hög grad skapade skönhet i Bournonvillebaletterna, Edvard Lehmann.
Utan denna förlaga hade rekonstruktionen av Abdallah, som har återuppstått i
den moderne scenografen Jens-Jacob Worsaae utformning 1985, inte kunnat bli
så lyckad.
Det är som att se 1800-talets litografier från Orienten
återuppståndna, det är exotiskt utan att ha någon gräll Tivoli-stämning, som
man skulle kunna ha belamrat det enkla lätta äventyret med.
Det är
jämnvikten, harmonin i föreställningen, också vid dess repremiär den 7 maj,
som är så välgörande. I annat fall hade man kunnat börja frukta att Den
kongelige Ballets opprustning inför det stora Bournonvillejubileet nästa år
skalle få den ursprungliga begeistringen och dansglöden att gå under i
hysteriska glädjeyttringar, som i de senaste Napoli-färeställningarna där
livsglädjen var påmålad.
Rekonstruktionen av Abdallah är utförd av
amerikanska Bruce Marks och hans allt för tidigt bortgångna danska hustru
Toni Lander, som ursprungligen ingick i ett team-work med
Bournonville-experten Flemming Ryberg. Nu har Bruce Marks själv varit i
Köpenhamn inför Abdallahs premiär och man får förmoda att han har sett till
att nyanserna har finjusterats, så att både dans och mim har börjat fungera
optimalt.
Förutom Flemming Ryberg från den ursprungliga teamet, har den
framstående danskonstnären Sorella Englund också bidragit till det ypperliga
resultat som kan avnjutas på Det kongelige Teater.
I det första laget stod Den kongelige Ballets härliga Bournonville-par
Gudrun Bojesen och Thomas Lund i fokus. Deras renhet och poesi är så
ovanliga egenskaper bland scenkonstnärer av idag, att varje
teaterintresserad borde följa deras rollskapelser med största intresse. När
har man annars sett en scenkonstnär som tar fram ljuv jungfrulighet på
scenen, så som Gudrun Bojesen gör det? Det är lika ovanligt som att möta en
dinosaurie på Rådhusplatsen i Köpenhamn!
Thomas Lund kan spela naiv och
godtrogen utan att förlora sin konstnärliga trovärdighet. Var för sig är de
oerhört charmerande och tillsammans är de en helt enastående anledning till
att ta vara på Bournonville-repertoaren.
Det övriga kompaniet fick också
fram många välgjorda stycken från de bägge de mimiska delarna, alltifrån de
väldigt skojiga småpojkarna till Kirsten Simones stramt tyglade argbigga,
som hjältinnans mor.
Att det är amerikanske Bruce Marks, och inte det
sedvanliga Bournonville-teamet från Det Kongelige Teater, som har putsat upp
föreställningen till den fina nivå den har idag är lika så anmärkningsvärt.
Men en del av äran måste också tillfalla de danska iscensättarna Sorella
Englund och Flemming Ryberg, bägge två tidigare framstående
Bournonville-dansare.
Det andra laget innehöll den attraktionen att det var den fascinerande
scenpersonligheten Morten Eggert som gestaltade den förälskade skomakaren
som så lätt halkade av från dygdens stig, så fort han kom i närheten av vin
och kvinnor. Det är något rått och modernt över Morten Eggerts
scenpersonlighet som ofta har utgjort en behaglig kontrast till mer
stereotypa kollegor i de klassiska baletterna. Det finns en farlighet i hans
personlighet som man sällan ser hos unga dansare, samtidigt som hans stil är
klar och ren i språng och attityder. Man gladdes även över det dansanta i
hans Abdallah, som framstår som oerhört naturligt och personligt, medan han
lyckas tämja sitt temperament till att framstå som den naive hantverkare som
inte bröt ihop av självförebråelse.
Den flicka han älskar och sviker och
lyckligen blir förlåten av blev i Amy Watsons lilla nätta person inte så
troskyldig som i Gudrun Bojesens utformning av partiet, men föreställningen
landade ändå lyckat med andra lagets besättning, även om det hela inte var
så precist och ljudlöst som vid premiären.
Sammanfattningsvis bör man ändå
vara tacksam över att Bournonvilles orientalism har räddats från glömskan
och för att Det Kongelige Teater känns vid sin roll som förvaltare av arvet
efter Bournonville genom att sätta upp denna vackra balett på repertoaren.

Charlotte Christensen

Fler Föreställningar

Annonser