Waltz från Pinas land

Morsor vill man gärna hålla kort. Så visst förstår man att Sasha Waltz inte vill höra talas om någon påverkan från Pina Bausch, tysk samtidsdans allöverskuggande mamma. Men den starkt rumsligt betingade teatralitet som Sasha Waltz utvecklar kan nog svårligen tänkas utan Pina.

Senast Sasha Waltz besökte Sverige var det med Allée der Kosmonauten, en hårdför och drastisk mörbultarbankning av den tyska kärnfamiljen. De senaste åren har hon varit verksam på Schaubünhe i Berlin, där hennes noBody är avslutande del i en trilogi om kropp, död och andlighet.

Verket noBody är en strålande vacker rumslighet fylld med kroppar. 25 dansare dansar döden eller livet efter döden eller något av de tillstånd på gränserna däremellan. Saknad, till exempel.

Men det som gör Sasha Waltz noBody minnesvärd är hur hon bygger bilder av stora former på en stor scen. Dels stora, täta grupperingar av dansarna som ger tydliga bilder av individ och grupp. Hur lite individen än sticker ut, så talar just detta lilla (ett ensamt ansikte som ser åt ett annat håll än tolv andra) om livet sådant det är för varje människa: ensamt om än i en mängd, ett flöde.

Föreställningens andra kropp är den jättestora ballong i vit spinnakernylon som fyller scenen till två tredjedelar under en stor del av föreställningen. Dansarna flyttar den, dansar med och mot den; som en svävande, studsande symbol för livet, döden, själen. Magnifikt slutar föreställningen med att en av dansarna sugs in och lyfts upp i detta vita och överallt närvarande intet. Som alla en gång ska färdas och lyftas upp, bort, ut. Vart?

Margareta Sörenson

Margareta Sörenson