Till kroppar översatt musik

Örjan Anderssons koreografi har inte slagit ner som en bomb i danslandet.
Han har sakta men säkert dansat sig in i mindre och större sammanhang,
utanför Sverige och hemma, med eget kompani och som gästande koreograf vid
en rad scener.
När hans Röd dansades på nytt för två veckor sedan under
Dansbiennalen i Malmö av Skånes dansteater var det som ett startskott för
ett nytt avsnitt. Örjan Andersson stiger närmare dansens frontlinje: han
visar att han bemästrar ett koreografiskt grepp som kan hålla ihop generös
dans för en stor ensemble och avancerad, levande musik.

Röd till Sjostakovitj åttonde stråkkvartett, i orkestrerad version, är
första delen i en triptyk Sjostakovitj-kvartetter. Den andra, Quartet # 10,
har skapats för Nederlands Dance Theatre, och fick sin Sverige-Premiär igår
på GöteborgsOperan.
Klarakvartetten spelar Sjostakovitj tionde stråkkvartett
i ass-dur, med viss försiktighet men med fin skärpa. De är placerade uppe på
scenen, bakom en transparent fond och mäter sig inte med dansarna på samma
sätt som orkestern i den rika Röd.
Den tredje delen i Örjan Anderssons
Sjostakovitj-triptyk blir kvartett nr 11 i f-moll, som kommer att dansas på
Stockholmsoperan i höst.

Quartet # 10 öppnar med en dansande kvartett, men växlar snart till hel
ensemble med tretton dansare. Den rytmiska grundkompositionen är en av Örjan
Anderssons starka sida, växlingen mellan få och många, mellan lunga linjer
och snabba löpningssekvenser ger dansen en grundläggande rytmik, ett
pulserande hjärta som andas med Sjostakovitj. Dansarna i svart och vitt blir
som noter på ett notplan, till kroppar översatt musik.

Med urpremiären på sin tolkning av Les Noces sällar sig Örjan Andersson till
de aktade som koreograferat den: Nijinska, Béjart, Kylián, Prejlokaj. Han
gör en tydlig reverens för Bronislava Nijinska, som för Ryska Balettens
gjorde den första koreografin 1923 till Stravinskijs musik, som påbörjades
redan när Våroffret blev till 1912.

Stravinskij var inspirerad av ryska bröllopsriter och musiken är ett äventyr
för fyra flyglar, slagverk, kör och sångsolister. Klangfärgerna gnistrar ur
orkesterdiket, rytmerna spritter över till dansscenen där ett brudpar
inleder, men sedan lämnar fältet fritt för fria associationer kring manligt
och kvinnligt.
Återigen låter Örjan många dansa unisont, uppbrutet i
personliga sekvenser. 24 dansare lyckas inte alltid dansa perfekt synkront,
men omsorgen om den lilla rörelsen är desto mer precis. Den vinklade
armbågens tecken anknyter till riten, men fogas in i ett samtida dansspråk.

GöteborgsOperans balett avslutar sitt spelår med skärpt, klassisk modernism
för en smart, samtida ensemble.

/publicerat i GT/Expressen 9 maj/

Margareta Sörenson