Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Dans som tecken i en musikalisk väv

2004-05-12

Fakta:

Namn: Quartet # 10 och Les Noces
Koreografi: Örjan Andersson
Musik: Dimitrij Sjostakovitj och Igor Igor Stravinskij
Ensemble: Göteborgsoperans balett, kör och orkester samt Klarakvartetten, Scenografi och ljusdesign: Jens Sethzman
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

Örjan Anderssons skapar dans som tecken i musikalisk väv, men Stavinskijs
Les Noces rår han inte på i Göteborgsoperans nya balettkväll.

Örjan Andersson har på ett knappt ett decennium etablerat sig som en av
Sveriges främsta, och internationellt mest efterfrågade, koreografer.
Västvärldens stora dansinstitutioner står praktiskt taget i kö för att få ta
del av hans koreografier. I vår gör han Göteborgsoperan den äran.
Bakom samlingsnamnet White Russian döljer sig två verk, en Sverigepremiär
och en urpremiär, den senare skapad direkt för och med Göteborgsoperans
balett. Det är ett stort och djärvt grepp i rätt riktning. Var ska de
svenska koreograferna utvecklas ytterligare, om inte genom arbete med de
bästa svenska ensemblerna? När de nu har en sådan kvalitet som
Göteborgsbaletten.

Rysk 1900-talsmusik håller hop White Russian. Dimitji Sjostakovitj har Örjan
Andersson ett längre förhållande till. Häromveckan återsåg jag förtjust
Anderssons stycke Röd, till Sjostakovitjs stråkkvartett nummer åtta, med
Skånes Dansteater på Dansbiennalen i Malmö. Och i höst ger sig koreografen i
kast med kompositörens elfte kvartett på Kungliga operan i Stockholm.
Quartet # 10 hade urpremiär hos Netherlands Dance Theatre förra året och
musiken är alltså Sjostakovitjs stråkkvartett med samma nummer.
Efter den
intensivt dramatiska Röd etablerar Örjan Andersson nu, tillsammans med
ljusdesignern Jens Sethzman, färgen orange. Sofistikerat tydligt rör sig en
rektangel sakta på slöjan i fonden. Där bakom spelar Klarakvartetten (Dieter
Schöning, Wiveca Rydén Mårtensson, Johanna Fridolfsson och Lena Bergström),
halvt synlig genom den glesa väven. Arrangemanget är konsekvent, musiken och
dansen är ett, endast en hinna skiljer uttrycken. Scenen i övrigt är bar och
dansarna iförda enkla dräkter med olika kombinationer av svart och vitt. Vi
kan läsa dem som tecken i musikens väv.
Musikaliteten är en av Örjan Anderssons starka kvaliteter. Ett annat är
förmågan att behärska ytan. I samklang med stråkkvartettens dynamik fyller
han scenen i både smått och stort. Även tomrum talar. Om intensiteten
präglade Röd är det eftersläpp, ett osökt och mer avspänt rörelsespråk med
slängar i armar och ben, som dominerar här. Tydligast bärs det av Patick
Migas, redan från hans första entré, men hela ensemblen på tretton dansare
arbetar lyhört och lyckas frigöra sig från sina klassiska, mer fullstäckta
lägen.
I Therèse Fredrikssons inåtlyssnande solo tonas rörelserna ner till
prövande gester. Sammantaget, trots närvaron hos både musiker och dansare,
saknar jag dock en bärande nerv.
Igor Stravinskijs Les Noces är ett verk med högtryck i. Den formfasta
bröllopssången med solister, kör, fyra flyglar och slagverk har lockat
åtskilliga koreografer sedan Bronja Nijinskaja presenterade
ursprungsversionen 1923.
Örjan Andersson rättar in sig i ledet.
Den musikaliska kraften är överväldigande i Göteborgsoperans tolkning, under
ledning av dirigenten Stefan Parkman. Allt som stiger ur orkesterdiket är
helt och starkt.
Som koreograf har Örjan Andersson att välja på två
huvudspår, att gå med eller mot. Han väljer det första och ger dansen en
lika mekaniskt stiliserad karaktär som musiken.
För att ge dem det handlar om en chans låter koreografen brudparet börja i
tystnad.
På avstånd, i ett bo, ser vi brud och brudgum söka närma sig
varandra. Båda är klädda i vitt med svartmarkerade konturer. Hon har långa
handskar, röda som blod, han bär strumpor i samma nyans.
När bröllopet tar vid är det nämligen riterna som styr. Likt trupper
organiserar följet festens gång, brudparet innesluts i mängden. Draget av
exercis förstärks av Karin Dahlströms enkla och strikta kostymer. Kvinnorna
har glasögon målade kring ögonen och håret hårt bundet i strut. Männen är
rosa utan mjukisvarning.
Bröllopet böljar som en het batalj. Örjan Andersson målar stort och baletten
satsar med kontrollerad energi. Men Stravinskij rår de inte på. Dansen blir
ett tillägg, den här mäktiga musiken förmår den inte riktigt integrera.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser