Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 25 september 2020

Emotionell balansakt

2004-05-10

Fakta:

Namn: Death and the Maiden
Koreografi: Kaspar Ravnhöj och Jacob Stage
Ensemble: Mute Comp.
Plats: Kanonhallen
» http://www.mute-comp.dk

Mute Comp. Är en tvåmandansensemble med tonvikt på teater och inte på dans.
Deras föreställningar har en stark fysisk sida, men musik och ord spelar
lika stor roll som rörelsespråket. Kaspar Ravnhöj och Jacob Stage dyker med
ojämna mellanrum upp på den danska scenen och de har avancerat från
källarteater-kult till Kanonhallens enligt danska förhållanden stora
teaterrum, och från att vara kultgrupp på hemmaplan till att få
Reumertpriset och bli utkorade till publikfavoriter i koreografitävlingen
Danceolution 2002.
Deras senaste föreställning Death and the Maiden med
premiär den 6 maj baserar sig på Ariel Dorfmans
stycke om mötet mellan ett tortyroffer och hennes våldtäcksman, med
Schuberts hjärtskärande stråkkvartett Der Tod und das Mädchen som det
outhärdliga ackompanjemanget av övergreppet. Den renaste uttryck för vad en
plågad själ kan råka ut för, ställs mot det mest förnedrande och skamliga
som en man kan utsätta en kvinna för.
Hur kan man presentera mänskligt lidande för åskådarna på ett både berörande
och tankeväckande sätt?
Alla har väl följt debatten om Mel Gibsoms The
Passion…
som har valt att använda sig av överdrifter eller overkill i form
av splattereffekter.
Frågan är ju hur mycket eftertanke som den sceniska
fiffigheterna kan leda till, som ändå bara simulerar tortyr. Ravnhöj och
Stage är respektive bödel och offrets äkta man, har valt att blanda en
cocktail av slapstick, musikalparodi och stiliserad, cirkusaktig grymhet.
Överensstämmelsen mellan ljud och performance är använt på ett väldigt
roligt och virtuost sätt och man skrattar mycket under denna föreställning
som pågår lite mer än en timma.
Man tar också tag i det underliggande våldet
med utblickar på triumferande amerikanska soldatkvinnor, som med stora
flinande leenden över hela ansiktet förödmjukar irakiska fångar. De bilder
vi just har sett går över i de bilder som finns i Death and the Maiden och
blandas med alla andra upplagrade bilder av grinande SS-män inför judar, som
fråntagits all värdighet. Kort sagt Herrefolk över de fördömda på jorden.
När teater vill något kan den heller inte undvika att få en oavsiktlig
aktualitet.
Som den traditionella clownduo Stage-Ravnhöj är, en tjock och en smal. Stage
är en skojiga typen som inleder aftonen med att uppmana publiken att att
slänga sin intellektuella och tationella ananlys över bord och istället
intas av teaterns magi. Se här har jag ett äpple i handen, lägg märke till
dess konsistens och färg, se där står en betande kronhjort, och jo,
naturligtvis kan man också visualisera det icke-existerande.
Inledningen
sker med ”the tounge in the cheek”, för vi är ju inte hos Brecht , men man lyckas verkligen trollbinda publiken med teaterns
tjusning, som Stage påkallar.
Genom att växla mellan gråt och skratt håller
de två manliga skådespelarna energin uppe, med väldigt god hjälp av offret
och hämnaren i form av Patricia Seron Pawliks bedårande gestalt.
Undertiteln
på föreställningen är det pretentiösa namnet High Energy Physical Theatre
och det kanske ligger lite bortom vad de två männen lyckas leva upp till. I
vårt land är vi mer av ”Dyne-Larsen”(Direktören för Jysk Bäddlager) än
flamenco-toreadorer, men som helhetsupplevelse ger de tre på scenen goda
exempel på vad engagerad teater kan ge publiken i vår tid.

Charlotte Christensen

Fler Föreställningar

Annonser