Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 21 oktober 2020

Dansbiennalen kommer igen

2004-05-07

Dansen är på. Om två år ska Västra Götalandsregionen arrangera Dansbiennal
2006. Det blir en utmaning att mäta sig med nivån från den nyss avslutade
Dansbiennal 2004, i Malmö.

Vad kan man säga om svensk danskonst efter fyra fullmatade dagar med
Dansbiennal 2004 i Malmö? Jo, att dansen ”är på”. Uttrycket myntade Anneli
Gardell, konferencier vid biennalens invigningsgala. Jag är beredd att
hålla med, det är hög tid att tvätta glasögonen och se hur det förhåller
sig: dansen har expanderat till en stor och bred konstform med mer
komplicerade och motsägelsefulla villkor än vi hunnit fatta.
Både konstnärligt och kulturpolitiskt pågår en medveten utveckling som
Dansbiennalen blir en viktig påminnelse om. Ekonomiskt och strukturellt
ligger dansen fortfarande i de övriga konsternas bakvatten. Ändå hölls
penninggnället på välbehövligt avstånd under biennaldagarna. Istället
präglades samtalen av en nyfiket undersökande och konstruktivt uppmanande
anda. Om bara ett uns av den spiller över i Kulturrådets arbete med ett
nationellt handlingsprogram för dans, som ska läggas fram i höst, kan
programmet ge danskonstnärerna verklig råg i ryggen – istället för
sedvanliga honnörsord på papper.
Det är svårt att lyfta fram någon särskild höjdpunkt i Dansbiennal 2004.
Snarare är det själva kraftsamlingen av svenskt dansliv och den generösa
blandningen som skapar kvalitativ nivå. Mötet stärker konstnärerna själva,
de känner ett sammanhang som bär och får dem att våga mer.
Palladium, Malmös nya dansscen, sträckte stolt på sitt guld och sin marmor i
rollen som biennalcentrum. Den gamla biografen, mitt på gågatan i city, har
renoverats för att äntligen lösa Dansstationens och den fria dansens
scenproblem i staden. Här är Lisa Torun huskoreograf under våren. Hon visade
multimediamixen Synchrona, där delarna utan riktig fokus gled för långt
isär. Bättre sammansmälte fragmenten i Svansjön. Föreställningen gav en
internationell utblick, även om ryssen Sasha Pepelyaev är hemtam gäst på
Dansstationen. Tillsammans med Peeter Jalakas från Estland har han lekt med
teman och symboler ur den klassiska svanbaletten. Resultatet är en härligt
överraskande dans i bästa Majakovskijanda med flygande tunnor, storgråtande
kvinnor, mjuka kuddar och slamrande zinkspänner.
Carmen Olsson ägnar sig åt
en unik och egensinnig form av buto sitt verk Under Asp. Så långsamt att man inte märker
rörelsen, utan överraskad efter en timme upptäcker vilken sträcka hon
förflyttat sig, vecklar hon ut sin kropp över scenen. En ljusstrimma och
stigande klockklanger är enda följeslagarna i den koncentrerade
meditationen. Carmen Olsson vandrar på rörelsens skarpaste egg.
Lösare i konturerna är Norrdans föreställning Lareigne & I’m a good cook.
Spaghetti anybody!
I första delen är
fartränderna, som kostymernas tunna flor skapar, det enda minnesvärda av
ett energiskt, men poänglöst flaxande. Roberto Zappalás kulinariska kompott
ger åtminstone dansarna variation.
Danshögskolans Dansarlinje står i steget mellan utbildning och yrkesliv.
Deras föreställning i Malmö hörde till biennalens populäraste, särskilt hos
den unga publiken. I På Väg,
arbetar de unga dansarna med moderna svenska koreografer. Inte minst deras
svar på Örjan Anderssons utmaning låter ana att dansen i Sverige kommer att
vara på ett tag framöver.
Och med sin varma och mjuka Pudding för en panda, skapar Björn Elisson
Kompani hos förskolor och lågstadier ett dansintresse som räcker ännu längre
in i framtiden.

Lis Hellström Sveningson

Delar av artikeln är tidigare publicerade i Göteborgs-Posten den 28 april 2004.

Fler Nyheter

Annonser