Stor värld i anspråkslöst format

Ljuset strömmar in snett uppifrån på det slitna turkosa golvet (det vill
säga på en för ändamålet målad dansmatta). I inledningen till Pienen
näytämön juttu – En grej för lilla scenen sitter Tommi Kitti på en pall på
sidan om scenen som har flera pallar på sidan där ibland en dansare sätter
sig. En kvinna dansar ett solo. Eero Hämeenniemis indiskt inspirerade musik
för Nada ensemblen ljuder ur högtalarna. Det finns en atmosfär av avstannad
eftermiddag i ett svalt stenrum i hett land .
Jag får en känsla av indisk
eller asiatisk film med vackert silande ljus på slitna golv och intensiva
förbiflimrande scener. Det är Hämeenniemis musik, ljussättningen och
scenografin som styr associationerna mer än koreografin och rörelsespråket.
Kanske också känslan av världströtthet, typ ”jag har sett allt” som Kittis
persona utstrålar där han sitter och följer med dansarna för att emellanåt
kasta sig in i koreografin.
Kittis koreografis rörelser har helt nya kvaliteter tycker jag; dels finns
det stiliga rörelsespråket som vi har blivit vana vid där golvnivån ofta i
förbiilande akrobatiska sittande behandlas jämlikt med den vertikala nivån,
men nu finns också avhuggna, snabba fågelliknande rörelser där armarna och
ryggen sprätter ut och ger uppmaning till flykt. Samtidigt koordineras
resten av dansarnas kroppar så att en känsla av konstant flyt uppstår. I
programbladet får vi veta att Kitti har arbetat mera längs med musiken än
tidigare och att han bejakar musiken och följer den. Men eftersom tabla
rytmerna är så intrikata blir rörelsesekvenserna det likaså och något ett i
ett förhållande till musiken handlar det följaktligen inte om. Istället är
det en spänningsfylld dialog där rytmerna syns i det detaljerade men ibland
upphackade rörelserna som dansarna har till uppgift att koordinera. En
uppgift de klarar elegant.
För trots den anspråkslösa titeln och den tillsynes anspråkslösa
uppsättningen är det flera av Finlands bästa nutidsdansare som dansar.
Koreografin är uppbyggd av att komma in på scenen göra sin grej och
försvinna igen. Dansarna turas om att uppenbara sig från flankerna i solon,
duetter, trion dansande unisonon och kanon. Flytet avstannar aldrig. Det
virvlar runt också när nästan inget händer. De delikata hänvisningarna till
indiskhet flyter lika lätt genom dansarnas kroppar som resten av de
komplicerade rörelsemönstren som var och en tolkar utgående från sin
personlighet. Det gör att verket är grundat samtidigt som det flyter på.
Föreställningen är kort och följaktligen tät men just genom turerna och det
lätta greppet som skapar en mosaik inför ögonen på oss är den övervägande
känslan lättsamhet.
Upplevelsen av filmatiskhet lämnar mig dock ej. Och om
jag pedantiskt börjar skrapa på ytan av intrycket, så blir nästa fråga att
vilken film i indisk miljö har sex blekansikten som dansar i ett övergivet
palats? Svaret blir Indiana Jones eller MTV, vilket inte gör Pienen
näyttämön juttu någon rättvisa annat än att den kanske pekar åt ett
romantiskt sinnelag i koreografin.
Konceptualist som jag är är mina favoritställen de där man mest sitter och
tittar. Som slutet då alla sex dansare kommer fram på scenen efter ett
rörelse crescendo som har rört sig från mitten av scenen till riktigt fram
och dansarna sätter sig på pallarna och tittar rakt fram och åt sidan. Efter
all rörelse förtätas koreografin i de enkla vardagliga rörelserna som
sittandet och varandet är.
Recensionen är även Införd i Tanssilehti 2/2004.

Pienen näyttämön juttu (En grej på lilla scenen). Koreografi: Tommi Kitti.
Musik: Eero Hämeeniemi. Dans: Satu Halttunen, Virpi Juntti, mammu Rankanen,
Inka Tiitinen, Tommi Kitti, Valtteri Raekallio. Ljus: Janne Teivainen.
Dräkter: Marja Uusitalo. Scenoggrafi: Metti Nordin, Marja Uusitalo, Tommi
Kitti. Zodiak.

Annika Tudeer