Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 30 oktober 2020

Oslipade knivar i Wei

2004-04-28

Fakta:

Namn: Tre knivar från Wei
Koreografi: Chiang Ching
Författare: Harry Martinsson
Regissör: Staffan Valdemar Holm
Plats: Dramatiska teatern, Stockholm
» http://www.dramaten.se

Det är Harry Martinson-år och hans lyriskt filosofiska drama Tre
knivar från Wei
sätts upp på Dramaten. Där uruppfördes den också i
Ingmar Bergmans regi 1964. Bergman var då Dramatenchef, och nuvarande chefen
Staffan Waldemar Holm regisserar nu.
Mellan nu och 60-talet har mycket hänt
på teatern, inte minst en starkt framvällande våg av nyorientalisk
totalteater under 80-talet.

Med sin ständiga scenograf Bente Lykke Möller har helhetstänkandet i rummet
en självklar garant hos Staffan Waldemar Holm. Det klosterliknande
lyxfängelse för misshagliga hovdamer som är pjäsens spelplats är en klassisk
tempelhall i dämpat blått, de fångna damerna alla klädda i indigoblå
kimonos.
Men sedan glipar det för ofta i en form som borde gjutits helare.
En koreograf, Chiang Ching, har arbetat med de fjorton skådespelerskornas
rörelser. Men inte tillräckligt! Referensen till ett högteatralt kroppspråk
stannar vid ytan och har inte fått sätta djupare avtryck i andning,
hållning, placering.

Det är ingen detalj, utan ett fundament i ett drama som är en gestaltad dikt
och tankeövning, där regissören valt en Kina-inspirerad form.
Lika viktigt
är att texten – ofta rader liknande aforimser – får luft under vingarna och
når sin publik inte bara som repliker, utan också som lyrisk kropp. Det sker
för sällan här. Skådespelet går vilse mellan vanlighet och en sträng form.
Vi är långt från den teater som rullade in österifrån med idéer om helhet i
rytmik, rörelse, text, musik och röst i ett kraftfullt motspjärn mot
vardaglig realism i film och på tv.

Känslan av att både form och idémässigt innehåll inte tillägnats av
skådespelarna som ensemble är olycklig och skavande som en illasittande
peruk. Även om flera spelar med stöd i rutin och egen fatabur, räcker det
inte för att hålla samman den täthet som krävs.

I pjäsen Tre knivar från Wei har Martinson byggt sitt diktdrama kring stoff
från den högt utvecklade och politiskt komplicerade Tangperioden. Hans
uppfordrande fråga om despoti, tvång och ofrihet grumlas och glider ur
uppsättningens fokus. Att stryka bihistorier och utvikningar till förmån för
en större tydlighet hade nog varit klokt.

Den yttre, tartariska belägringen av klostret är intet mot individens inre
belägring av sig själv, från den kan bara döden skänka slutlig frihet.
Först
i styckets sista och 18:e scen har Dramatens uppsättning kommit ifatt
textens stilla och slutna vishet. Det är för sent. Stina Ekblads föredömliga
diktion ger klarhet och tyngd åt en martinsonsk röst och kritik av vår
civilisation: ”Vi saknar övning i ande…Vi har vaknat för att dö.”

Recensionen har tidigare publicerats i Expressen 18 april.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser