Lantligt och urbant

Det direkt folkliga i nyfolkdansgruppen Tsuumis två senaste koreografier är
musiken. Annars är det mera allmän dansteater. Så är också koreografierna
slutarbeten för Teaterhögskolans danslinje och de visar precis det
slutarbeten ska visa. Nämligen att de blivande magistrarna kan använda sig
av vad de har lärt sig under två år.
Vi ser att Timo Saari kan dansa och har
tillägnat sig det på Teaterhögskolan vanliga Tommi Kitti inspirerade
akrobatiska dansspråket där rörelserna elegant rör sig mellan olika nivåer
och man nu och då dröjer i en tillbakalutad gest. I det existentiella solot
Seitsemästoista luku skapar Saari en ensam och rätt olycklig mansperson vars
hållpunkt i livet är soffan som han tar sats från i stora hopp. Till slut
blir han sittande på den tomt tittande ut i rymden.
I Rajaton tapaus visar koreograf Matti Paloniemi hur man komponerar med fem
dansare på scenen. Dramaturgin liknar ringdansens struktur med att var tar
sin och så byter man partner. Rajaton tapaus är en dramatisk koreografi där
de ljusa rustika anno domini dräkterna hänvisar till ett byasamhälle med
inre hierarkier och jäsande spänningar som får sitt uttryck genom våld,
utstötning, sexuella spänningar, förakt, vansinne och grupptryckets
klaustrofobiska determinism.
Koreografin är Marjo Kuusela inspirerad med ett
igenkännbart flyt och snabba lyft där grupperna ständigt upplöses och byter
form. Hannu Kellas ny-folkmusik dånar på. Rajaton tapaus är ambitiöst
upplagd med en vräkig ljusscenografi där scenen ramas in av en projicerad
nätvägg.
Också här förs berättelsen vidare främst genom dansarnas agerande.
Med fem stycken finns det många möjligheter att spela med placeringen av
grupper i rummet och skapa spänning på det sättet. Paloniemi använder sig av
väl uppbyggda kompositioner med solon, duetter och gruppformationer. Snabbt
förbi ilande scener upprepar tematiken som t.ex då den ena efter den andra
får en örfil för att genast resa sig igen och bli en del av gruppen och
senare ge tillbaka åt en svagare. Den grymma världen med hård inbördes
kontroll förmedlar en atmosfär av obehag.
Koreografin innehåller mycket
ingredienser och det är kanske orsaken till att det blir väldigt mycket som
spretar och tänjer ut timmen som den tar. Det finns också en del omotiverade
scener. När dansarna sent ställer sig på rad och tittar ut i publiken. Då
undrar jag varför de plötsligt tar in en konvention från en mer konceptuell
stil.
Jag saknar mervärde. Det vill säga något utöver det som presenteras rakt upp
och ner framför mig på scenen. Jag saknar känslan av att det finns en
underliggande idé som bärs fram genom visualisering och struktur och som
sträcker sig utöver det jag ser hända. Något som etsar sig in på mitt sinne
och ger ekon långt senare.
Jag saknar det där extra innovativa som finns
alltför sällan i de koreografier jag ser och som skapas av rytm, pausering
och framförallt av tankearbete. Men vad ska jag gnälla för: slutarbeten är
slutarbeten också om de presenteras i en självständig kontext. De har sin
integritet. Mina önskemål är kanske av mera allmän art.

Resencionen är tidigare publicerad i Hufvudstadsbladet 2/4.

Annika Tudeer