Dödstrist i islandskapet

Då och då ges föreställningar, vars existensberättigande man har svårt att
förstå. En sådan var koreografveteranen Rosemary Butchers White, som hade
premiär den 1 april på Dansescenen i Köpenhamn.
Men det var inget
aprilskämt, det var 50 minuters minimalism av värsta sort: tre trist klädda
kvinnor och en videokamera, omtagningar, tidsförskjutningar av stegföljder,
slappa intetsägande poser, på scenen och på film.
Enligt programmet handlade
White om Amundsens och Scotts absurda kapplöpning om att komma först till
Sydpolen, om döden i islandskapet, om ett vitt kalt universum. Ja, det står
det i programmet – men vad vi såg var tre kvinnor i illasittande kläder, som
hoppade lite hit och gled lite dit, föll lite grann om och om igen. Medan
vinden susade på i den trista ljudillustrationen.
Men minimalismen utgick
inte ur inte den ursprungliga stränghet som, som skapar en geometrisk poesi.
(Läs: Merce Cunningham och hans skola), och den hade heller inte den
Cage-agtiga utgångspunkten ur verkligheten, som en gång ingick i ideerna
kring konströrelsen Fluxus.
Det var också trist på många sätt under
60-talet, men det hade ett mål, för det handlade om att dra in nya
upplevelsesfärer i konsten.
Att tråka ut sig på uttunnat, självförälskat,
anglikanskt sätt år 2004 appelerar inte på mig, inte heller att bli ledsagad
per video. Det är svårt att komma på när det egentligen var till fördel för
en dansföreställning att få den dekonstruerad på det sätt som som Rosemary
Butcher förordar, med videos möjligheter att visa ekon av de rörelser som
man just har sett, eller andra fiffigheter.

Charlotte Christensen