Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Desarmerad Panacea

2004-03-25

Fakta:

Namn: Panacea
Plats: Dansens Hus, Stockholm
» http://www.dansenshus.se

Att skapa kaos är en grundläggande drift i performancesammanhang, men årets
Panacea känns för bekväm och tam.

Kaos roll i performance har med det oförutsägbara, i stunden skapade att
göra. Att aldrig veta, eller ha kontroll över vad som ska hända.
Sedan starten 1998 har Panacea, performancefestivalen i Stockholm, fört en
ambulerande tillvaro utspridd på olika scener och lokaler – gärna knutna
till bildkonsten, som Moderna museet och Konstakademien.
I år stod Dansens
hus, med både Stora scenen och Blå lådan till förfogande. Hur det bidrog
till Panaceas bekväma håglöshet är svårt att säga. Det kan lika gärna vara
tiden som desarmerat festivalen.
Även på Dansens hus handlar det om att få teknik och logistik att fungera.
Väntan och förskjutningar verkar alla räkna med. Det kan till och med
förhöja stämningen, vilket var uppenbart vid lördagkvällens avslutande
dansparty.
Trycket ökade i takt med väntetiden. Men framåt midnatt, när
sista programpunkten äntligen avverkats, kändes den halvsatta salongen
likväl avslagen.

Och det är fortfarande en öppen fråga vad som fått performance att räknas in
under danskonst. Rörelse som definieras som dans syntes inte mycket i årets
Panacea bara för att Dansens Hus stod för lokalerna.
Festivalens initiativtagare och primus motor Mårten Spångberg bjöd
visserligen själv på både dans och sång – utan att beteckna sig som varken
dansare eller sångare, något som publiken definitivt höll med om. Hans
utfyllande sångnummer blev ändå en av kvällens behållningar.
Spångbergs säkra hästar Jérôme Bel och Xavier Le Roy är fixstjärnor på den
europeiska perfomancearenan och båda lystrar gärna till hans lockrop.
Bel
var visserligen inte närvarande personligen i år, men väl hans verk.
Performance är i bästa fall konst över fantasins alla gränser, i sämsta ett
krampaktigt framhärdande i ett konstruerat koncept.
Xavier Le Roy drog åt
båda hållen. Hans solo ”Elle” devient un chien
(”Hon” blir en hund) blev ett
monstruöst krypande över scenen i två, lika pretentiösa, delar.
Project var
däremot, i alla fall inledningsvis, både rolig och spännande. Stycket är en
variation över lagspel där fotboll, handboll och en positionslek alterneras
och blandas med ständigt nya laguppställningar.
Det blir en sport att klura
ut vad som spelas och vilka lagen är. Men Le Roy drar ut på leken och
aktörerna har så kul att publiken lämnas utanför. Ett klassiskt tecken är
att de får svårt att sätta punkt.
Samma syndrom led Anna Kochs Transmission
petit
av. En scen full av dansare som utför olika rörelser beskrivna som ord
på papper är kul en stund, men tråkar i längden ut den som inte deltar.
I performance blir tiden extra viktig, den får samma dignitet som själva
handlingen. Hur länge intresserar en undersökning betraktarens öga?
Eva
Meyer-Keller avvägde skickligt sitt demolerande av cocktailtomater. I
pausinstallationen använde hon lika många grönsaker som minuter och
varierade angreppen med klinisk finess.
Norska Mette Edvardsen visade samma stramhet i Private Collection där hon
behandlar kroppen som ett föremål bland andra och prövar dem i ett bestämt
perspektiv. Mette Ingvartsen, från Danmark, tillhörde de få som
lyckades få kroppen att tala. Hennes Manual focus med tre nakna kvinnokroppar
toppade med masker av män vänder effektivt på både uppfattningar och grepp.
Publikprovokationer hör till performancekonstens framträdande drag och
österrikiskan Barbara Kraus tog sig an uppgiften med eftertryck.
Hennes
dekonstruerande monolog John player special var klassisk performance mitt
bland bänkraderna. Knappast upphetsande, men ändå en attack.
Numret lämnade Dansens Hus stora scen alldeles tom.
Dessvärre känns det som
en sinnebild av årets Panacea.
En etablerad scen gör ingen festival, ska
Panacea försvara sin plats krävs ett vitalare innehåll än årets tradiga
blandning.

Recensionen har tidigare varit publicerad i Göteborgs-Posten den 23/3 2004.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser