Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Lyckad egerbladsk fusion

2004-03-22

Fakta:

Namn: Tjechovträdgården
Koreografi: Birgitta Egerbladh
Musik: Birgitta Egerbladh bl. a.
Plats: Stadsteatern, Stockholm, Klarascenen
» http://www.stockholms.stadsteater.se

Birgitta Egerbladhs Tjechovträdgården är en lyckad fusion där livets sötma
och grymhet porlar ikapp.

Koreografen Birgitta Egerbladh är mästare i att gestalta svenskt vemod. I en
rad dansteaterverk har hon – bland annat på Göteborgs stadsteater och
Göteborgsoperan – under snart två decennier inkännande skildrat suckarna
från lövade dansbanor, längtan mellan gårdarna och modernitetens obevekliga
intåg. Allt med samma precision och humor.
När hon nu på Stockholms
stadsteater ger sig ikast med Tjechovs ryska vemod anar jag en risk för
övermättnad. Hur mycket vemod tål vi? Men, farhågorna kommer helt på skam.
Fusionen är genomlyckad. Tjechovträdgården är inte bara en träffande titel,
den är en kanonkväll i Anton Tjechovs hage.
Birgitta Egerbladh bygger ett sedvanligt collage, här med texter ur pjäserna
Ivanov, Måsen, Onkel Vanja, Tre systrar och Körsbärsträdgården som mantran
och grund.
Trots det fragmentariska upplägget är dansteaterkvällen
helgjuten. Visst finns det återkommande figurer i Tjechovs persongalleri,
men det är inte bara det. Förutom att Birgitta Egerbladh själv är en
allkonstnär – hon regisserar, koreograferar och skriver en stor del av
musiken själv – arbetar hon praktiskt taget alltid med en dramaturg, den
här gången är det Marie Persson Hedenius vakande öga som skärper linjer och
vaktar på föreställningens rytm och riktning.
Och så handlar det om att arbeta samman och ta vara på en ensemble.
Premiärkvällen står 19 personer på scenen. I programbladet nämner sig en som
musiker, två som artister, fyra som dansare, två som dansare och
skådespelare och resten som skådespelare. En typisk Egerbladhsk blandning
där alla dessutom är likvärdiga på scenen. Och själva i hög grad bidrar med
idéer och material. Sådant arbete skapar en gemensam fröjd som går över alla
gränser för ålder och erfarenhet och som når långt ut i salongen.
Hela ensemblen börjar som svarta skuggor mot Peter Lundquists öppna och
ljust luftiga scenbild. Kanske är de skelett i Tjechovs garderob,
överlevande roller som hänger kvar bland resväskorna och korgstolarna.
”Åh, om man bara slapp leva” klagar de.
Men gänget är livskraftigt. Snart snurrar dansen kring körsbärsträden,
systrarna, onkeln och måsen för fullt. I ständig nya och överraskande
vändningar utvinner Birgitta Egerbladh och hennes ensemble essensen ur
Tjechovs repliker. Hon tar om och förmerar, byter perspektiv. Till och med
två översättningar duellerar med varandra. Den som kan sin Tjechov ser
välkända öden infiltrera och skruvas runt både ett och flera varav.
Men
Tjechovträdgården är inget kunskapsprov, även utan förkunskaper hör man
livets sötma och grymhet porla ikapp.
Man inte bara hör, man ser orden bli kött. Birgitta Egerbladh illustrerar
aldrig i sina koreografier, med förhöjningar av vardagens rörelser och
gesterna i vårt känsloliv gör hon Tjechov fysiskt konkret. Och visar att han
talade sant, visst var det komedier han skrev!
Fallstudierna är många. Män söker fotfäste, kvinnor slänger sig
kärlekstörstande runt benen på de tillbedda. Kajsa Reingart firar flera
misslyckade triumfer. Bertrand Cauchards läkare klarar nätt och jämt
attacken, men dansaren är en plastisk klippa föreställningen igenom. Staffan
Göthes uppgivna missmod, Inga Landgrés ungflicksaktiga minnen, Emilie
Jonssons skira drömmar och Björn Kjellmans skäggigt urryska tyngd är det
egentligen orättvist att nämna, för det är hela ensemblen som stämmer
Tjechov i dur och moll, i 1800-tal och 1960-tal. Och fortfarande drömmer vi
om resan till Moskva – eller dit där vi nu tror att det riktiga livet finns.

Scenografi: Peter Lundquist
Kostym: Maria Geber
Ljus: Alarik Lilliestierna
Medverkande: Frida Bergh, Iwa Boman, Agneta Ekmanner, Emelie Jonsson,
Francoise Joyce, Elisabet Karlsson, Inga Landgré, Kajsa Reingardt, Gunilla
Röör, Sven Ahlström, Lars Bethke, Bernard Cauchard, Erik Drougge, Nils
Eklund, Peter Gardiner, Fredrik Gunnarson, Staffan Göthe, Björn Kjellman,
Lindy Larsson

Recensionen har tidigare varit publicerad i Göteborgs-Posten den 20/3 2004.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser