Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Kropp och kamp i det gamla spelet om envar

2004-03-22

Fakta:

Namn: Psychomachia - de 7 dødssynder
Koreografi: Tomas Eisenhardt
Ensemble: Åben dans
Plats: Dansescenen
» http://www.aabendans.dk

Tomas Eisenhardt har alltid haft ovanligt hög ambitionsnivå i sina
dansföreställningar. De bärs av idéer om kulturella brytningar,
samhällsbetraktelser och det sökande efter livsåskådningar som är utmärkande
för hans generation.
Det tar form av mycket skiftande stämningslägen i hans
föreställningar, och man är varje gång lika spänd på varthän Eisenhardt ska
rikta in sig denna gång i sitt sökande efter vad dansen kan säga om sin
samtid.
Vid första anblicken verkar hans upplägg till Psychomachia – de 7 dødssynder
som hade premiär den 12 mars på Dansescenen, lite torrt och konstruerat.
Med
referenser till et romersk pjäs från forntiden, en så kallad kamp om en
själ, ges en schematisk överblick över hur människan inte har att välja
mellan synd och goda gärningar, men i ett fällt där excesser på båda sidor
av det psykiska och sociala spektrat är ett tecken på egots alltför starka
positionering. Och inte bara den enskilda människan, även verksamheter,
nationer, kulturer är utsatta för risken till överdrift. Det låter lite som
en predikan i fastetiden, garnerad med lite buddism, och samtidigt, så som
pressmeddelandet skriver, ”en urpremieär på ett 1700 år gammal romersk dikt
av Prudentius.
Han skrev omkring år 300 en text som skulle uppföras som en
dans, där dygderna dansar mot lasterna för att omfamna och därmed
oskadliggöra dem. Det uppfördes aldrig under den tiden, så nu lockar Thomas
Eisenhardt våra förväntningar med att sätta det på scenen.
Han har verkligen
lyckats skapa en dansföreställning som ramar in vår tid, med hjälp av musik
och bilder som målas upp med hjälp av fem manliga dansare.
Vi hamnar rakt in
i de senaste nyheterna från CNN som visas på fondväggens bildskärmar: En
imam till vänster, sörjande protesttåg i Spanien till höger. Men först hade
musikerna och dansarna fört oss genom en nästan medeltidsaktigt universum,
en modern variant av Dantes Gudomliga Komedi där de två gånger sju olika
kroppsliga tillstånden iscensattes ( dödssynderna och dygderna).
Det var
verkligen frågan om kroppsteater och inte några lätta pappers-skisser som
dominerade föreställningen och gjorde den så övertygande, med stark hjälp av
de två musikerna Thomas Agergaard (saxofon, flöjt, slagverk m.m.) och P.O.
Jørgens (Ännu mer slagverk m.m.) Dansarna uppträdde med intensitet och
humor, de var sataniska och både kroppsligt och mimisk mycket uttrycksfulla.
(Thomas Nørskov Andreasen, Jesper Thirup Hansen, Ole Birger Hansen, Vidar
Hansen og Jannik Elkaer Nielsen).
För att ge ett hum om det visuella
uttrycket kan man jämföra med Rodins skulptur Borgarna från Calais‚ med de
tunga kropparna täckta av enkla kläder. Var för sig och i brötar likt
rugbyspelare är dansarna mycket spännande att beskåda, i sina såväl stora
hopp som våldsamma turer i manegen parat med små fiffiga handrörelser och
ett livliga måleriska ansiktsuttryck.
Scenografin har Thomas Eisenhardt begränsat till två spegelblanka kampzoner
och en fingerad ramp mellan dansarna och medeltidspjäsens kapitel
projicerade på fondväggen. Dessutom ett rep att svänga sig i likt en
brunstig Tarzan, eller att hänga sig i.
Men scenografin behövdes inte för
att vi skulle förstå var vi befann oss i den dualistiska rörelsen mellan
extremerna, för de olika kostymerade dansarna hade fått tillräckligt med
koreografiskt material för att visualisera de själsliga ytterligheterna.
Och
det fanns gott om idéer; Frossarna sliter håret av sina offer, bryter sin in
och träcker med höga stön, medan de lättjefulla står på et ben som slöa
marabustorkar, omgivna av en hyperaktiv fjollig typ som sprätter omkring
rastlöst, även i siluett bakom ridån. De slösaktiga går i spinn totalt och
kastar extatiskt omkring sig sina skjortor och deras rörelser är stora och
givmilda i varm belysning – för att sedan bli snåla och hamstrande, när de
vaktar över sin egendom likt rovfåglar.
Ett långt avsnitt handlar om andningen, som stiger till orgiastiska nivåer
och avslutas med loja, generade attityder, och sen gå man vidare till avund
och övermod, melankoli och högmod ( där den hängde blir till åtlöje bland
de tjattrande häcklarna för att avslutas med de två extremerna vrede och
apati. Här sprider sig våldet likt en präriebrand bortom all kontroll –
stramt koreograferat och stiliserat och nästan helt utan naturalistiska Mel
Gibson-effekter. Den man som sparkas till döds befinner sig längt framme på
scenen, medan sparkarna utförs mot bakre fonden, upplyst av rött ljus. Efter
testosteronruset och karatesparkarna, vet inte emotionerna vilken riktning
de ska ta – de ene grinar och den andre gråter och det är nu vi får se
tv-nyheterna.
Den dansare som har personifierat våldet, säger lågmält till
den andre: ”Det är bara en föreställning” – och härmed klipper Thomas
Eisenhardt av all sentimentalitet.
Men det är ju inte sant, det var ju inte
bara en föreställning, det var ju alla livets undertryckta grundstenar, det
genetiska arvet, eller arvssynden, allt det som vi har att kämpa med – vi
som har så svårt att leva ett riktigt liv.
Vill man reflektera över några av de tankar som förs fram i Psychomachia‚
bortom Teaterhuset, arrangerar även Thomas Eisenhardt diskussioner med
publiken efter somliga föreställningar.
Den första med överrabbinen Bent
Lexner har redan ägt rum, sedan kommer filosofen Martin Fuglsang, lördag den
20 mars, franciskanermunken Robert Showers den 23 mars och imam Fatit Alev
den 25 mars.

Charlotte Christensen

Fler Föreställningar

Annonser