Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Japanska martyrskap

2004-03-22

Fakta:

Namn: H.Art Chaos. Miserere. Våroffer.
Koreografi: Sakiko Oshima
Ensemble: H.Art Chaos: Dans: NaokoShirakawa, Shino Kido, Rie Sensui, Fumika Kobayashi, kaori Saiki. Gästspelpå STOA 9.3,
Plats: STOA i östra Helsingfors
» http://kulttuuri.hel.fi/stoa/index_fi.html

I gruppen H.Art Chaos – grundad av koreograf Sakiko Oshima och dansare Naoko
Shirikawa 1989 – expressiva gästspel på STOA i östra Helsingfors ser man hur
mycket Tanztheater har påverkat dansen i Japan i uttryck och tematik.
Pina
Bausch är definitivt en stark förebild för koreografen Sakiko Oshima och
hennes dansteatergrupp med fem kvinnor. Kanske de enkönade grupperna som
finns i Japan speglar det segregerade samhället och de könshierarkier som
inte är lätta att rå på.
Gästspelet består av två delar: Miserere med musik av Arvo Pärt, Sergei
Rachmaninov och Edward Elgar samt Våroffer till Stravinskijs musik.
Båda
verken behandlar martyrskap och offer med vild intensitet och religösa
övertoner.
I Miserere dansar solisten Naoko Shirakawa sig mot martyrskapet
på korset i en klosterlik miljö där hennes kropp går mot sönderfall och död.
I Våroffer är den schamanistiska stammen ersatt av det moderna samhället där
våld och kriminalitet skapar fysiska offer och där andlig tomhet skapar sina
offer.
Miserere börjar stiligt med solisten som konvulserar framför publiken medan
en rad av suckande kvinnor som man långsamt uppdagar bak på scenen. Dansarna
använder andningen för att betona rörelserna och ge dem extra kraft och
expressivitet. För varje musikbyte byts också scenen.
Den tredelade
koreografin presenterar först kvinnan och suckarna över livets förgänglighet
och oundvikliga martyrskap. Sedan ges hon ett uppslitande solo med röda
blomblad som faller från hennes nakna överkropp medan de övriga kvinnorna
sörjer hennes bortgång. Tillslut offras hon korsfäst på altaret.
Jag sitter med klotrunda ögon häpen över det patosfyllda uttrycket och
misstänker att här finns något man kunde kalla kulturskillnader.
Det är inte
är helt oproblematiskt att överta en helt annan kulturs dansspråk och
symboliska gester. Det blir så fruktansvärt pinsamt övertydligt när man
använder västerländska kulturellt genomsyrade symboler, och det blir
egentligen oförståeligt varför det är viktigt att visa en sådan koreografi.
Men dansarna är akrobatiska med osannolik fart. Speciellt i Våroffer som
börjar med Naoko Shirakawas otroliga solo. Hon flyger genom luften med benen
som vingar, hon gör volter och de mest häpnadsväckande krumelurer vid de två
fåtöljerna på scenen. Hennes kropp är frenetiskt driven, hennes vilda hårman
flyger runt. Hon är ett fenomen av muskulös snabbhet och vidunderlig energi.
Inte under en sekund svackar intensiteten i hennes framförande.
De andra
kvinnorna klädda i samma manskostym som i Miserere uppenbarar sig smygande
och dolskt blängande med film noir mimik. De är kollektivet styrda av den
patriarkala och anonyma makten. Kvinnan är individen som drivs till vansinne
och död av yttre och inre krafter.
Gruppen flyger i luften och fyller rummet
med explosiv energi när stolar och dansare flyger över scenen. Crescendot
kommer i badkarsscenen där vatten flyger i vilda kaskader och dinglande död
för Shirakawa. En bitvis imponerande om också något förbryllande helhet om
naken grymhet i en för mig totalt kitschig form där ironi och distans är okända begrepp.
Recensionen är tidigare publiocerad i Hufvudstadsbladet den 11 mars.

Annika Tudeer

Fler Föreställningar

Annonser