Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 02 december 2020

Interaktivt för barn

2004-03-22

Fakta:

Namn: Hys-hys-Hymylään
Koreografi: Marja Korhola
Musik: Hannu Oskala
Ensemble: Raatikko: dans:Marja Korhola,Tuomas Rinta-Panttila. Ljus: Minna Heikkilä. Musik:Hannu Oskala.Dräkter:Terttu Torkkola.
» htpp://www.raatikko.fi

I den lilla byn Hymylä (Leendet) bor en man, en kvinna och en ko.

morgonen lämnar hustrun hemmet och mannen ska mjölka kon och koka gröt.
Eftersom han inte får på sig byxorna är det tur att kon Mansikki är verserad
på åtaganden som att mjölka sig, röra om i gröten och dansa.
Mansikki är en
självständig figur som genast charmerar barnen som håller noggrant utkik
efter hennes tricks.
Snart försvinner hon ur bilden för att frun i huset ska
kunna göra entrée till mannen med byxorna på huvudet.
Raatikkos senaste
dansföreställning för barn över tre år målar upp en lantidyll från en gången
tid. Om den någonsin varit en idyll eller bara är en behändig konstruktion
tänker man inte på. Och jag måste medge: jag förstår mig inte på lantliga
idyller och det de representerar. För jag antar att de representerar en”det
var bättre förr” och en hel del annat skumt tjafs.
I vilket fall som helst är den här idyllen mycket uppskattad av sin
målgrupp. I byn har alla sina stereotypa roller och platser. Det gamla paret
som sitter längs väggen på en bänk frågas till råds i problemsituationer –
eller gubben tillfrågas. Fastän de är som ett barn påpekar ”bara gjorda av
trä”.
Mor i huset är kavat och dominerande. Mannen är en talför slarver.
Hemmanet är ett småbruk, ett faktum som redan i sig placerar föreställningen
i pre-EU tid.

Egentligen är det väldigt litet dans i Hym-hym-Hymylä. Man koncentrerat sig
på att berätta historier och låta barnen bli en del av föreställningen.
Barnen sjunger ramsor, tar hoppsteg, de vimlar längs en grötbana, sover och
gör kullerbyttor ledda av paret. Förstås har kon rymt och nu måste hon
hittas i den arkaiska skogen där en björn gått i ide. Alla beger sig på jakt
efter Mansikki och hittar ledtrådar på vägen. Vid björngrottan blir det
litet väl spännande tycker endel barn. Annars finns det inga farliga moment
utan man gör tillsammans, fastän man måste kunna finska för att förstå vad
det handlar om.
Kon Mansikki är jätte-pop och när hon återvänder med dragspel från stadens
virvlar är glädjen stor.
Dragspelsmusiken med och av Hannu Oskala ger sitt
till för den lätta stämningen på förmiddagens tummelplats. Innan
föreställningen börjar har barnen fått klä ut sig. Förkläden för flickorna
och roliga mössor för pojkarna. Den typiska könsfördelningen av kläderna
sker utan protester – fastän pojkarnas luvor ser roligare ut än flickornas
hucklen och man kunde tänka sig att en urban flicka skulle snegla avundsjukt
på de smurfiga luvorna.
Snällt gör sig de små redo för en tidsresa bakåt i
tiden till ett lantligt Finland med en-kogårdar och björnens ide som granne
och en plats där kvinnor har förnuft och männen har muskler och stora
käftar. Det hela är roligt för barnen som får leka regisserad teaterlek
under en timme.
Att Raatikkos politiska engagemang hör till historien är
ingen nyhet, men jag frapperas åter över hur osannolikt oreflekterat
könsroller och rurala stereotyper presenteras.
Ärligt sagt gapar bottnen
förfärande tomt också i den här barnuppsättningen.
Var är Finlands Suzanne
Osten?
Var är barnteatern som tar barnen och världen på allvar och dessutom
är magisk?
Barn är en underbar publik nöjda med litet men de förtjänar ännu
mer.

Annika Tudeer

Fler Föreställningar

Annonser