Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 22 oktober 2020

Gripande måsdans

2004-03-22

Fakta:

Namn: Tjechovträdgården
Koreografi: Birgitta Egerbladh
Musik: Birgitta Egerbladh bl. a.
» http://www.stockholms.stadsteater.se

Vemodigt? Nja. Sorgligt? Jo. Smärtsamt, också. Vackert. Och roligt! Ytterst
egen och sällsam humor i en kropparnas och stämningarnas teater. Om
människan, denna småskuret storartade kloka galning, som längtar medan livet
rinner förbi.

Birgitta Egerbladh har rivit sönder Tjechovs samlade verk i tusen bitar och
satt ihop dem igen så egensinnigt och mångfacetterat att uppsättningen
blivit en känslig genomlysning av Tjechovs syn på världen och människorna.
Den vrider och vrider igen på roller, pjäser och teman i Tjechovs värld.
Ett pågående av gråt och skratt, vita linnekläder, stolar, kängor,
militärkappor, resväskor, björkar, farväl och bekännelser, obesvarad kärlek
och Moskvalängtan. Det är briljant, musikaliskt, visuellt, dansant, tänkvärt
och tankfullt.
Tankspritt, kanske också något. Tre timmar är långt för ett
stycke dansteater, men för min del kan detta insiktsfulla flöde få pågå
länge med sin myckenhet av detaljer och helheter att begrunda.

Tjugo personer yppersta yrkesskicklighet står på scenen: magnifika
skådespelare som Agneta Ekmanner, Gunilla Röör, Kajsa Reingardt, Staffan
Göthe, Björn Kjellman, samt superba dansare som Bernard Cauchard och Lars
Bethke.
Mängder med repliker ur Tjechovs pjäser har tagits ur sitt
sammanhang och fogats in i ett annat, ibland mol allena och på vingliga ben.
Andra gånger flerfaldigade, upprepade eller flyttade från en skådespelare
till en annan. Först måste man le åt deras tjatighet. Alla som har ont
nånstans! Inte känner sig riktigt bra.
Så småningom övergår mängden till ett
mönster, och man slutar le och känner dramatikerns observanta blick i
nacken, precisionen i alla dessa små noteringar.

Vi kommer inte närmare Tjechov, men Tjechov kommer närmare oss. Birgitta
Egerbladh borrar inte en brunn, utan plöjer en ny åker.
Guldkorn från linjen
Pina Bausch – Tadeuz Kantor – Mats Ek är synliga, men också skimrande. Inte
minst sättet att se en ensemble – som en enda kropp där alla får synas med
sin personlighet, kropp, röst, temperament. Det är som att se bröder och
svägerskor, arbetskamrater och grannar – lika olika allihop.
Birgitta
Egerbladhs lista över förlösande verk för stora ensembler (som
Stockholmsoperans) börjar bli lång, och här kommer en till!

Mänskligt; ordet är trådslitet men träffar mitt i Tjechovs metod och
perspektiv. Vanligt ovanliga människor, oförmögna att förändra sina liv
suckar de, gråter, skrattar och försonas med livet, sådant det nu blev. En
cha-cha-cha för friheten vi har, och den vi inte tar.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser