Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 20 oktober 2020

Emotion och abstraktion under njutningsfull födelsedagskväll

2004-03-22

Fakta:

Namn: Serenade och Rubies samt Happy is Happy:
Koreografi: George Balanchine och Jorma Elo.
Musik: PjotrTjaikovskij, W.A. Mozart. Igor Starvinskij,
Ensemble: Nationalbaletten, Natiolanloperans orkester. Dirigent Peter Ernst Lassen.
Plats: Finska Nationaloperan
» http://www.operafin.fi

Trots den tekniska personalens strejk på operan genomfördes Finska
nationalbalettens premiär George Balanchines 100- års jubileum till ära.
Kvällen började dramatiskt då dansaren Maki Nakagawa skadat sig precis innan
ridån skulle gå upp, men allt gick elegant tillväga och Ophelie Rodighero
ersatte Nakagawa i kvällens första nummer Serenade och i Jorma Elos
premiärkoreografi Happy is Happy gjordes en blixtsnabb justering så att man
dansade med en dansare mindre, det vill säga med nio istället för tio
dansare.

Så vi såg två Balanchine klassiker, Serenade (1934), Rubies (1967) och Jorma
Elos Happy is Happy.
Kvällens uppbyggnad var lika ren i linjerna som Balanchines
verk.
Elo som onekligen kändes viktigast flankerades av Balanchine.
Tillkomsthistorien eller mytologin bakom Serenade visar på hur Balanchine
plockade från olika källor. Han hade nyligen anlänt till USA och
undervisade. Först hade han 17 elever, nästa dag kom nio och sedan sex.
Han
strukturerade koreografin som gjordes för eleverna efter detta faktum, men
han ville också göra en ny tolkning till Tjajkovskijs serenad än den i hans
ögon misslyckade kompositionen av Fokin.
När ridån går upp ser man sjutton
kvinnor i sylfidlika skira dräkter dansa. Kompositionen är genomgående
strikt med olika grupperingar som avlöser varandra elegant följande
serenaden. Rörelserna betonar där musiken betonar och grupperna följer de
olika stämmorna. Man njuter av de rena linjerna och den rena kompositionen.
Den petersburgska traditionen blandas nostalgiskt med ett abstrakt grepp och
emotion blandas med abstraktion. Balanchine spelar med symboler som kvinnors
utfläkta hår, cirklar, lyftade armar och tillslut lyftet av den fallna
ballerinan. Slutformationen mot ljuset för tankarna till 1930-talets moderna
dansspråk med starka statiska formationer.
Serenade hade premiär 2002 på
Nationalbaletten som nu igen har övat in koreografin. Noggrant och exakt
dansas Serenade med utsökt lätthet och lagom återhållet patos.
Jorma Elos Happy is Happy är fartfylld. Bakgrundsstoryn är de frenetiska
förberedelserna inför en födelsedag. Känslan av fest och brådska ligger i
luften när hisnande hopp ilas över scenen och dansarna kränger ut och in på
sig själv med ryggraderna som blixtsnabba ormar i de stiligt förvridna
rörelserna.
De två scenografiska monumenten manipuleras av dansarna när de
ordnar om på scenen och strålkastarna hänger lågt ner. Efter den ljuva
serenaden är det ett veritabelt uppvaknande och man ser främst sprakande
rörelse och komposition.
Elo spelar med grupperingar och atletisk snabbhet.
De pastellfärgade minimala dräkterna ger feststämning. Jag förtjusas av det
opretentiösa och direkta som slår till så skarpt.
Salla Suominen utmärker
sig genom att använda tyngdförskjutningen och marken för att bli så mjuk och
snabb som man måste vara i Elos koreografi.
Kvällens sista del är Rubies av Balanchine. Det är en del av helheten Jewels
som består av Emeralds, Rubies, Diamonds.
De tre är skapade tillsammans men
de visas ofta som separata minibaletter. Kanske man blir förtjustare om man
ser dem tillsammans. Rubinerna som är ett veritabelt dansfyrverkeri känns
lösryckt och showaktig.
Under en Balanchinekväll bör man självklart visa
något till Stravinskijs musik och hur Rubies är komponerad till musiken är
kärnan i koreografin – och kanske valet. Förhållandet mellan musiken och
dansen visar på Balanchines grundliga känsla för och långvariga förhållande
till Stravinskijs musik.
Under en Balanchinekväll bör man också visa något
där dansarnas ben syns, i Rubies betonas de då överkroppen är klädd i röd
sammet.
Som mest avskalat använder Balanchine i sina koreografier en dräkt
bestående av svart topp med ljusa trikåer. I Rubies gäller kejserlig flärd.
I Rubies finns de balanchinska stiliga grupperingarna och man får se de
fascinerande benkombinationerna när de trikåbeklädda benen sträcks ut åt
olika håll i raderna, eller när de ringlas runt varandra i pas de deuxna.
Koreografin är gjord för en lång ballerina (Riina Laurila) och en mindre
(Carolina Agüero) och kören. Rubies blir den mångsidiga Carolina Agüeros
dans. Rollen som den humoristiska rubinen tolkar hon med bravur och scenen
känns tom efter hennes strålande solon.
Balanchine har kontrasterat
solisterna som olika delar av Amerika, vilket onekligen har ett
tävlingsmoment eller kanske bara en uppvisning av de olika temperamenten som
han fann i USA.
Kvällen är ett fyrverkeri av dans, skön rörelse och komposition.

Balanchine
firandet fortsätter med en förelsäningsserie i Almisalens foyée. 10.3 talar
danshistoriker, kritiker Elizabeth Kendall (USA) om Balanchines verk. 18.3
berättar Minna Tervamäki och Jukka Aromaa om att dansa i Balanchines verk
och 31.3 berättar Millicent Hodson, Kenneth Archer om sitt
rekonstruktionsarbeet med Balanchines Valse triste. 3.4 är det Balanchine
gala. Från och med slutet av mars flyttas Balanchine & Elo till
Nationaloperans lilla scen, Almisalen där de framförs till bandad musik på
grund av den tekniska personalens strejk.

Annika Tudeer

Fler Föreställningar

Annonser