Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 30 oktober 2020

Nya kartbilder i Europa

2004-03-10

En vår nosade jag mig kors och tvärs igenom Europa på jakt efter de senaste
trenderna inom dans och ny scenkonst. Det blev kropp och kroppslighet på
scen, i teoretiska verk och på utställningar.
I London, Bryssel och Berlin
såg jag snart inget annat än uppoppande kroppar i vällande kroppslighet.
Tre
år senare stannade jag i Berlin där allt och alla möts. Kroppslighet är
definitivt ute. Nu är platser, kartor och städer inne.
Kommer man inte till
platsen, tar man in platsen på scen.
Runtom Europa görs projekt där man
intervenerar i staden och öser inspiration från möten med den lokala
befolkningen. Man ritar kartor, dokumenterar ljud och bild. Man gör det
vardagliga exotiskt genom att zooma in det och visar kollektiva minnen
invävda i barndom och dammiga gator. Det lokala blir globalt, eller
åtminstone ”europalt”. Vi nickar igenkännande åt varandras berättelser, för de
berättas – d.v.s när de berättas muntligt i den nya berättartraditionen – så
rättframt och rakt på sak. Dramaturgin är elegant dold i det tillsynes
naturliga och spontana tilltalet.
Staden blir scenen och scenen blir staden när gränsen mellan realitet och
illusion flyter ihop. Platser och de osynliga spåren i staden visar mindre
på alienation än på tillhörighet och aktivt intresse för sin omgivning. För
detta är Berlin platsen att vara på. För en plats- och stadfreak är det en
bra tid att leva i (liksom kroppstiden och teckentiden var före det – jag,
en trendnisse?).
Berlin är staden i ständig om dock något långsam
förvandling. Den är bankrutt, arbetslösheten är hög och hyrorna billiga
vilket gör att Berlin fylls av konstnärer från hela världen. Konst och
projekt understöds och känslan av att var i Europas sista, nästan
anti-kapitalistiska utpost gör luften lätt(are) att andas.
Under min höstliga sejour nickar jag igenkännande från Prenzlauerbergs
höjder. På teatrarna återser jag med blandade känslor favoriter från förra
besöket – Frank Castorf på Volksbühne med en nästan hejdlös uppsättning av
Tennessee Williams Forever Young och Sasha Waltz senaste koreografi Insideout på Neue
Schaubühne.
– Det är ett misstag, försvarar jag mig. Jag hade ingen
intention att försöka stiga ner i samma å, vad kan jag åt att de råkar
spela just nu när jag är här, ropar jag.
Huskoreografen Waltz bygger verkliga hus på Schaubühnes scen. Hon har skapat
en levande installation där publiken vandrar mellan husen och rummen och ser
på när dansarna berättar sina liv.
Byggnaderna är fantastiska – från kylrum
med snö till runda hus som små bon och en stor konstruktion med skjutdörrar
som gör att dansarna kan ändra på rummen.
Lita på Waltz när du vill veta vad
som är trendigt, tänker jag gement. När nu kroppar är ute och rum och plats
är inne hänger hon på och bygger fysiska platser som ska bli metaforiska,
men inte blir det. Istället är det pretentiöst och löst. Jag blir trött och
grining av att vandra av och an och titta på berättelser berättade halvvägs
mellan intimet och den stora scenens gester. Jag saknar en röd tråd och det
direkta tilltalet. Idéen i det postmimetiska uttrycket är att iscensätta
naturlighet och upprätthålla spänningen mellan fakta och fiktion.
– Gör det
ordentligt, muttrar jag.
I motsats till Waltz tror jag inte att den brittiska duon Plan b ändrar
stil eller intressesfär beroende på vad som är inne. Plan b:s ena hälft sågs
i Helsingfors i februari när Daniel Belasco Rogers visade performancen om
olyckor som han råkat ut för i London med tio års mellanrum.
Det var på
Svenska Teatern under det nordiska plats specifika Destination Helsinki
projektet. Han har just den där exakta och avväpnande direktheten.
I Berlin
uppträder han med Sophia New. Klädda i kaninkostymer tar de in en liten del
av Berlin i kulturcentrumet Podewils sal. De har gjort en exakt
miniatyrmodell av det centrala men bortglömda kvarteret där Podewil ligger.
De berättar om kvarteret, processen och om sin tid i Berlin.
Miniatyrmodellen som förändras när hus och träd sätts till och tas bort och
små människor kommer och går projiceras på väggen. Kamerorna de använder
zoomar ibland in en detalj som VW-bubblan de kör runt med under en het
sommardag när de tappar bort sig i sin nya hemstad och käbblar.
Efter några
timmar med miniatyrvärlden har ens perspektiv förändrats och man ser på
kvarteret med nya ögon.
Deras dramaturgi är enkel och genial. De två kaninerna bjuder på sig och ett
miniatyr-Berlin. Genom pauser och mycket outsagt dem emellan upprätthålls
spänningen och staden blir plötsligt så mycket större.
Denna senaste trend kräver att man skärper sina sinnen i vardagen.
Annika Tudeer

Fler Nyheter

Annonser