Sprudlande dansvår på Göteborgsoperan

Göteborgsoperans balett öppnar alla sinnen på vid gavel mot en ny, lockande
dansvår. Re: Baroque förvandlar stram, gyllene skärpa till uppsluppet
dammande skoj.

Det är längesedan Göteborgsoperans balett kvalade in i den moderna
europeiska dansens elitserie. Kvalitetsstämpeln sitter säkert. Sällan, rent
av aldrig, ser man en föreställning dåligt dansad. Kvittot är att stora
koreografer gärna upplåter sina – till och med svåraste – verk åt kompaniet.
Namn som Kylián, Duato, Forsythe och Fonte är mer regel än undantag på
repertoaren.
I förlängningen finns dock en mainstreamvarning. Att stapla eftertraktade
koreografier på hög, eller gruppera dem tre och tre, som det vanligen
handlar om, skapar lätt likriktning och förblandning. De kända namnen går
rundgång bland västerlandets balettkompanier.
Göteborgsoperans balettchef
Kevin Irving är i högsta grad medveten om att utmaningen ligger i
sammansättningen och med vårprogrammet Re: Baroque lyckas han förträffligt.
Barocken är kitt och musiken utgångspunkt när han samlar koreograferna Jirí
Kylián, Nacho Duato och Nicolo Fonte.
Kevin Irving betonar gärna skönheten i dansen. I Nacho Duatos Arcangelo ser
vi vad han menar. Arcangelo Corellis och Alessandro Scarlattis – den senare
bidrar med en aria framförd av countertenoren Tobias Nilsson – vackra
adagion och lentosatser, med obrutna variationer, är själva nerven i Duatos
koreografi.
Fyra danspar växlar musikaliskt med satserna. I rörelserna finns
en vackert dröjande effekt, nära stråkföringen. Duetten är grundfigur men
paren löses ibland upp och fogas samman i nya konstellationer.
Thomas Zamolo
strålar i ett eget, utskuret solo. Smidigt, flytande och lätt glider
dansarna i sina bruna trikåer med ett skimmer av guld. Det är ett återsken
av Duatos egen scenografi: en stram guldram, endast kompletterad med tre
högar underbelyst sand. Brad Fields nedtonade, varma ljussättning bidrar
till den närmast meditativa känslan där slutscenens uppåtsträvande rörelse
sticker ut som en nästan spekulativ sensation.
Variationerna är mer uppbrutna och spännande i Nicolo Fontes sprillans nya
Follia. Diego Dall’Osto har komponerat modern musik i infiltrerande dialog
med Vivaldi. Det är förvandlingskonst på hög nivå, dirigerad av Finn
Rosengren med äkta diskolurar i diket.
På scenen dominerar en generös barockdekoration vars snirklar blir ett
ekorum för dansarnas förvandlingar. Ett cykliskt utvecklingstema, med
insekter som inspiration, anas både i Lourdes Frias kostymer och Fontes
rörelser.
Heather Tylor är stiligt utvecklad sländedrottning med stark
auktoritet trots tunna vingar och sköra ben. Hon omges av arbetare och
drönare i olika stadier. Färg och form indikerar övergång och
parningsritualer. Tåspetsskor ger kvinnorna en fjäderlätt air. Deras läckra
färger väcker de grå männens intresse. Och med färgstarka kjolar är männen
strax ikapp. Hela scenen virvlar av utvecklande dans, det finns mycket att
titta på och – när synkroniseringen slipats till – reservationslöst njuta
av.
Och vem kan motstå finalen: Jirí Kyliáns uppsluppna Sech Tänze till Mozarts
tyska dansmusik? En så rolig och lustfylld danslek! Likt övergivna
perukstockar lever dansarna i underställ, medan de snörda galatoaletterna
visar upp ett överraskande eget liv.
Befriade spritter kropparna snart i
lust och glädje så puderdammet ryker. Upptågsandan till trots är detta
koreografi med stora krav på precision. Och för Göteborgsbaletten tycks nu
intet vara främmande, kompaniet dansar allvar, lust och glädje med samma
strålande elegans.

Recensionen är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten den 1 mars 2004.

Lis Hellström Sveningson