Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Lyckan är enkönade världar

2004-02-29

Fakta:

Namn: Yellow Happiness, Ilman kuuta ja aurinkoa
Koreografi: Jyrki Karttunen
Ensemble: Ljus: Jukka Huitila.. Dans: Jyrki Karttunen, Carl Knif, på video: Jorma Uotinen, Video, ljud: Kimmo Karjunen samt i Ilman kuuta ja aurinkoa. Dans: Jonna Eiskonen, Katri Manner, TerhiVaimala. Musik: Hanni-Marie Autere, Leena Joutsenlahti, Sara Puljula
Plats: STOA- Östra Helsingfors Kulturcentrum
» http://kulttuuri.hel.fi/stoa/ohjelma/takakotyni_fi.html

Kanske paradiset är att dansa? I Jyrki Karttunens två koreografier – Yellow
Happiness
och Ilman kuuta ja aurinkoa. förekommer en
häftig användning av video för att skapa och understryka det artificiella i
scenens värld. Jyrki Karttunen presenterar två nya koreografier där han
driver idén om scenisk konstgjordhet allt längre. Först i en duett med Carl
Knif eller egentligen trio eftersom Jorma Uotinen på videoporträttet är
mycket närvarande i Yellow Happiness.
Sedan i dubbeltrion (eller trippel
eller ännu mer – om man räknar alla dubbleringar på video) Ilman kuuta ja
aurinkoa.
Det fina med Karttunen är att han är subtil, tänkande och konsekvent. Tanken
går igenom verken och gör dem till mångbottnade kuber som man kan vrida och
vända på.
Han bygger tillsynes lekfulla rörelsesekvenser där allt ser lätt
och oskyldigt ut. Ibland t.o.m litet väl oskyldigt. Jag saknar en skarpare
udd som skulle nå ut.
Karttunen är den mest konceptuella koreografen hos oss
och har förlåtits det i ett klimat som långsamt börjar vakna upp till den
konceptuella danskonstens fröjder.
I Yellow Happiness dansar duon i ett på golvet projicerat rum där en
videotavla med maffig röd sekelskiftesinteriör med en man i väst och
handskar hänger från taket. Dubbelgångartematik och Dorian Grays porträtt
tänker man när man ser dansarna iklädda likadana kläder utföra identitiska
rörelser, medan porträttet lever sitt absurda egna liv med ställvis brölande
sång i sin murriga salong.
Dorian Gray associationen förstärks av att man
har tre generationers manliga dansare på scen; Uotinen, Karttunen och Knif.
Tiden går – ni vet.
I hörnet av ”rummet” finns en blomma i kruka. När golvprojektionerna
förändras förändras också blommans betydelse, vilket blir en rolig lek med
hur man skapar betydelse på scen.
Genom att förändra kontexten förändras
också detaljen. När man gör det med distans blir det mer än en traditionell
teaterlek där man skapar illusioner, nu visar man hur illusionerna skapas.
Visserligen är världen Karttunen presenterar till sin stämning rätt
asexuell, men tecknen för förnöjsam homosexualitet är starka: dandyn,
klubbmusiken och pardansen på slutet. Klubbmusiken på mitten stör mig dock –
den dödar effektivt den illusoriska värld som byggts upp och sedan är det
svårt att plocka upp trådarna igen. I den här trestegsdramaturgin skulle den
logiska följden vara en förändring eller kanske ett ifrågasättande av den
aristoteliska dramaturgin.
Musikvalet som är talande i sig med stycken med
namn som Beloved Town, Portrait, Largo, Unihiekka understryker det
fragmentariska.
Kvällens andra del badar i gul harmoni. Ilman kuuta ja aurinkoa är en
osannolik koreografi på hög töntighetsnivå. Jag vet ingen annan koreograf i
Finland som så intelligent och avväpnande utnyttjar töntighet som Karttunen.
De kvinnliga dansarna är klädda i den mest idiotiska dansdräkt som finns –
kroppsfärgade heltrikåer. De tre kvinnliga musikerna är klädda i naturvita
allmogedräkter. På tre skärmar runt om scenen projiceras enorma ansikten,
hoppande kvinnor med flaxande armar. Ibland förstoringar, ibland samma
dansare som är på scen och ibland musiker eller skuggor.
De subtila skämten
är placerade på videon börjandes med dansaren som hoppar ut från sig själv
och in i koreografin till knuffar och danser i en oändlig kaleidoskopisk
lek. Koreografin är späckad med referenser till dans och paradisiskt liv.
Som när mot slutet dansarna ställer sig i Balanchines Apollon Musàgetes
formationer kring flöjtblåsaren. Man har också dansat afrikansk dans, lutat
sig mot Cunningham, rört på sig ensam och tillsammans i en ständigt flöde av
lätta och eleganta rörelser.
Det enkönade dubbelgångartemat går igen höjt i potens hundra och resultatet
blir salig övermättnad. Jag trodde aldrig jag skulle skriva att dansare är
gulliga, men de är det i sina hjälplösa kostymer och ungdomliga skicklighet.
Jag får känslan av att jag borde se Ilman kuuta ja aurinkoa ett antal gånger
för att dechiffrera det, men känslan av salighet blir kvar av verket som
genom sin förbluffande estetik är i en helt egen kategori.

Recensionen är tidigare publicerad i Hufvudstadsbladet 26/2 2004.

Annika Tudeer

Fler Föreställningar

Annonser