Ekon från 80-talet

Lost Tribes på Pusterviksteatern är en riktig retrokväll med tydliga ekon
från dansens 80-tal.

Ibland uppstår särskilt tycke. Några människor som träffas utvecklar en lust
att göra mera, tränga djupare, komma närmare. Så är det med
Stockholmskoreografen Linda Forsman och Göteborgsdansarna Viktoria Alarik,
Luisa Denward, Åsa Thegerström och Mette Wiik. De fick kontakt när Linda
Forsman för ett par år sedan var gästpedagog hos Dans i Väst. Resultatet
presenterades på Pusterviksteatern i måndags: urpremiären på
dansföreställningen Lost Tribes.
Linda Forsman hör till den stora 80-talsvågen bland våra samtidskoreografer.
Hon var redan på 70-talet dansare i gruppen Vindhäxor, men sedan slutet av
80-talet driver hon Korda Art Produktions tillsammans med bildkonstnären Lou
Lundqvist i Stockholm.
Linda Forsman är stadigt grundad i den amerikanskt inspirerade
fridanstraditionen och det sätter avtryck i Lost Tribes. Hela
föreställningen blir en riktig retrokväll, fylld av ekon från förr. Det är
inte nödvändigtvis negativt.
Glöm handling och riktade intentioner, hos Forsman är det rörelsen som bär
sig själv mot åskådarens tolkning. I en välhållen helhet dock. Partnern i
Kordaduon har sina fingrar med i spelet även här. Lou Lundqvist står för
ljudbilden med allt från somrigt fågelkvitter till skoningslöst knackande i
metall. Ljusdesignen är lika viktigt, ett dunkel byts mot glesnande
grenverk, böljor. Men aldrig blir det riktigt ljust, skuggorna spelar i
dansarnas vattrade dräkter; enkla byxor och modernt fransade linnen i fyra
olika nyanser.
Det är med dräkterna som med dansarnas rörelser, de följs åt men är likväl
åtskilda.
Linda Forsman arbetar med olika teman som grund. Det är ”klassiskt
modern” koreografi, rörelser i armar, ben och bål som varieras och
repeteras, ibland intill den utmattade desperationens gräns. Det fysiska
arbetet känns – och hörs.
Men jag saknar en lätthet, eller flykt i rörelsen, som variation.
Lost
Tribes balanserar på gränsen till en farlig monotoni, den tangerar en punkt
där den samtida dansen ofta löper risk att knyta sig kring sig själv.
Kanske
handlar det om kontakt och just därför blir den slingriga duon mellan
Viktoria Alarik och Åsa Thegerström så befriande. De både ser och reagerar
på varandra.

Recensionen är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten den 11 februari 2004.

Lis Hellström Sveningson