Bärgning av DC3

Det finns en lögn som är särskilt svensk. Den utgår från en lojalitet med
kollektivet,
normaliteten och makten, och är för det mesta folkhemstrygg och välmenande.
En svensk lögn tiger och signe den som ställer sig utanför och gastar.

1952 sköts en svensk DC3:a på spaningsuppdrag ner på internationellt vatten
av sovjetiskt stridsflyg. De åtta besättningsmännen återfanns inte. Kallt
krig rådde; Sovjetunionen markerade sitt ogillande inför Sveriges samarbete
med Storbritannien och USA.

Det kalla kriget och Sveriges neutralitetspolitiks balanserande mot väst
gjorde att svensk tystnad inträdde. Besättningens efterlevande fick inga
svar, inget stöd.
Om människan som offras på storpolitikens altare handlar
Orionteaterns DC3.
Än en gång söker Lars Rudolfsson sig fram i rummet med en
ensemble med erfarenheter i nycirkus, mim och dans och bygger upp en ordlös
föreställning om vår tid och det politiska offrandets pris.

Att det är möjligt att utan ord tala om övergrepp och missförhållanden
visade han senast i Barnkonventionen, ett humanistiskt manifest om barns
rättigheter.
Denna gång är flödet mellan minne, tanke, bild, tid och idé
friare, mer bubblande och böljande som Östersjöns vatten kring döda kroppar
på en havsbotten.

Den stora verkstadshallens golv inramas av publikhyllor i två våningar, vi
tittar ner på detta 50-tal av aningslöst svängda ljusblå kappor, putsade
skor och kortklippta nackar. Koftor, klockade kjolar, pums – Kerstin Vitalis
säkra känsla för tidens andning genom material och skärningar blir nästan
hela scenografin på det tomma golvet, bara tillfälligt gästat av stolar,
bord, en radiogrammofon.

Tolv aktörer är individer och kollektiv, öden och minnen, kroppar,
samhörighet, längtan. Deras skicklighet är stor när de nu kommer ännu
närmare ren dans än tidigare.
Samtidigt spetsas deras kapacitet med
akrobatik – i en scen bär tre män en person på axlarna och blir
jättemänniskor inför ensemblens minsta aktris som drastiskt visar på den
enskilda människans litenhet, ja, bortblåsenhet jämfört med ”samhället”,
alla andra, alla vanliga som inte drabbats och lättade drar sig undan och
skyndar på med sitt.

Det är inte i första hand makten Rudolfsson pekar ut som skyldig, utan just
kollektivet som inte lyssnar, inte ser, inte vill förstå vad katastrofen
betyder på ett personligt plan – eller ett politiskt.

Här sammanfaller mänskligt och samhälleligt i en teaterprocess som aningen
sakta arbetar sig fram till att ge de döda ett namn. Se dem.
Orion bjuder
ovanlig och rik teater som öppnar en reva i en svensk lögn som bara tiger.
(Tidigare publicerad i Expressen den 21/2.)

Margareta Sörenson